Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt
Tillbaka Tillbaka

Den helige Olofs krona

"Julsaga", eller berättelse, utgiven i Ulricehamnsbygdens jul 1953 av Birgit Th. Sparre.

"Snön föll i täta flingor och bredde barmhärtigt sitt vita snötäcke över den vanvårdade kyrkogården vid Toarps gamla sockenkyrka med dess brant sluttande spåntak och på gråstensskrovliga murar. Rostiga järnkors stucko upp ur snön likt beklämmande svarta silhuetter i den skymninsmörka decemberkvällen. Inga skyddande träd inhägnade kyrkogården på den branta sluttningen ned mot landsbägen, som slingrade fram genom byn med sina halmtäckta hus, vilka lågo sammangyttrade i klungor som ville de med sin skröplighet stödja varandra."

Så startar berättelsen.

På samma plats hade en gång det berömda Toarpaklostret legat. Det hade varit välkänt över hela landet för sin prakt och rikedom. Det var det första klostret som dragits in till kronan när Gustav Vasa införde reformationen och han hade själv upplöst den rika orden. Ordern hade verkställts av knektar som fått hjälp av toarpabönderna och allt gick så vådeligt till att många dog och klostret brann ner till grunden. Detta utlöste en vrede hos Gustav Vasa som beslutade om den påvra kyrkan utan bänkar och brända träkors vid altaret som beskrivs ovan. Toarpabönderna skulle bli de fattigaste i riket och beskattades hårt. De fick själva spänna sig för plogen då de inte hade råd att hålla dragare.

Den bakomliggande orsaken till Gustav Vasas vrede och bestraffning av Toarpabönderna var dock mer egoistisk än vad det kan verka vid första påsyn. Han visste att i Toarpa kloster hade funnits en krona som tillhört Olof den Helige och den hade blivit lågornas rov. Åter till berättelsen.

"Den kronan var vittberömd, ty den ägde en sällsam kraft att skänka makt och härlighet åt den som med egna händer vågade kröna sitt huvud med den gyllene härskarsymbolen. Krönikan sade att endast tre burit kronan sedan Husaby källa speglat den heliga Olofs fromma drag. Alla tre hade den skänt makten och härligheten."

De tre var Birger Jarl som haft den under korståget till Finland, Bo Jonsson Grip, som lagt belag på den på lönnliga vägar och som blev mäktigaste mannen i Sveriges land och ägare till 2/3 av riket, och drottning Margaret som bar den när hon enhälligt utropades till Sveriges, Norges och Danmarks drottning. Därefter överfördes kronan till Toarpaklostret för att förhindra att profana händer skulle beröra den. Självklart lekte nu Gustav Vasa med tanken att själv få sätta den på sitt huvud.

Nu visade det sig att kronan hade räddats av en munk som bar den med sig en tid och sen återvände till Toarp för han hade kommit fram till att det inte kunde finnas någon säkrare plats för kronan än i den nybyggda påvra kyrkan. Han räknade med att Toarpsbönderna skulle skydda den och inte berätta var den fanns. Och så blev det. Man grävde ner kronan under en golvsten framme vid altaret och där låg den ända till Gustav II Adolfs tid.

Gustav II Adolf fick nys om kronan och reste till Toarp och satte kronan på sitt huvud. Kungen befallde att kronan efter det skulle placeras i ett skrin på altaret och där blev kronan till Karl XI:s dagar och en ny reduktion.

"De nitiska reduktionsmännen funno även vägen till den fattiga Toarpabyn för att i konungens namn beslagtaga den helige Olofs krona. Mannen som fått uppdraget var kvartermästaren Johan Raben på Germunderyds gård i Toarps socken. Raben var en lifflänning som tjänade vid Älvsborgs regemente - men för att vinna en snabb befordran gick han Johan Gyllenstiernas ärenden, den mest hatade mannen och mörkaste skuggan i den stora reduktionen.

Det var den lille lifflänningen med den opålitliga irrande blicken som viskat om Olofskronans guldvärde i örat på den villigt lyssnande Gyllenstierna - ty Raben var illa tåld av toarpabönderna och gladdes vid tanken på att kunna beröva dem den dyrbara klosterklenoden."

Prästen reste till Stockholm för att försöka få behålla kronan men lyckades inte mer än att förskjuta stunden för överlämnandet. Man fick behålla den över julhelgen. När julen var över var det dags.

"Denna snötjocka kväll anno 1686 hade den gamle toarpaprästen dröjt sig kvar i den tomma och skymningsskumma kyrkan. Ett enda vaxljus brann på altaret. Det lyste med ett gulblekt fladdrande sken på den sjuuddiga kronan, som den gamle prästen för sista gången lagt fram på altaret under triumfkorset. Kronan glimmade med en sällsam glans i det bleka vaxljuset. Likt klara vattendroppar glänste de kortbara stenarna på de sju uddarna. Dem hade unionsdrottningen låtit infatta samma dag hon utropades till härskarinna över de tre nordiska länderna."

Så kom då Raben för att hämta kronan. Med sig hade han dottern Katrina som beskrivs som en flicka med kopparrött hår och glittrande ögon i en obestämbart skiftande färg. En flicka som var illa tålt och ansågs vara en häxa som man ofrivilligt korsade sig för när hon kom förbi.

"Katrina tog ingen notis om den gamle prästen. Hon hade plötsligt fått syn på kronan under korset. En lysten glimt tändes i den brådmogna blicken. Innan den gamle hann förhindra det hade hon rusat fram till altaret, slitit av sig den toppiga luvan och med giriga händer ryckt till sig den gyllene maktsymbolen, som hon utan minsta tvekan satte på sitt huvud."

Fader Johan Rabe utbrast med ett förtjust grin.

"- Har I sett maken till grann syn i er schlemma kyrka, gamle svartrock. Ser i inte att dotter min klär i en krona. Hon slutar inte heller förrän hon skaffat sig en!"

Så lämnade de kyrkan, Katrina med kronan på huvudet.

Berättelsen avslutas som följer.

"Ett par dagar därefter visste ryktet berätta att Raben och hans dotter flytt ur landet. Frestelsen att äga kronan hade blivit dem båda övermäktig....

Många år senare beskärdes det en man från toarpabyn att genom en ödets sällsamma nyck återse både den helige Olofs krona och Johan Rabens dotter. Mannen var en karolin i rysk fångenskap. En dag kom tsar Peter till det svenska fånglägret för att blända de styvnackade karolinerna med sin makt och härlighet. Den nyblivna tsarevnan befann sig även i hans lysande följe. Det sades att hon var dotter till en ofrälse liffländare och att hon sett dagen ljus i det svenska fiendelandet. Genast karolinen från toarpabyn såg tsar Peters gemål kände han igen Rabens dotter Katrina. Till yttermera visso bar hon den helige Olofs krona på sitt flamröda hår.

Legenden om kronans hemliga kraft besannades ännu en gång. Flickan som i Toarps kyrka med egna händer satt kronan på sitt huvud, blev i tidens fullbordan Katarina I av Ryssland."


Visst är det en härlig saga. Samtidigt undrar man om Toarpaklostret har funnits och om dess öde stämmer något med sagans. Och hur är det med Olof den heliges krona? Och Katrina hon skulle ha varit 4- 5 år vid 1686. Men far hennes lär ha dött redan 1684 när hon var 2 år och sannolikt hade familjen då lämnat Sverige. Så slutet det är bara en saga men hur är det med resten? Finns det några korn av verklighet förutom namnen på personerna.

Som utsocknes är det första gången jag träffat på denna myt och undrar nu

Vet Du något mer att berätta? Skicka ett mail.

Till toppen av sidan Sidans topp


Referat av Birgit Th. Sparres "julsaga" i Ulricehamnsbygdens jul 1953..


Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt

Uppdaterad 2011-02-06 © Josefine Nilson