|
Om Kejsarinnan Katarina I:s härkomst.
Hela dokumentet
Af J. Grot.
(öfversättning från ryskan af Th.
Westrin.) |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Såsom bekant, har en mängd
hypoteser framstälts rörande Peter den stores andra gemåls härkomst.
Frågan om denna har på främmande språk, isynnerhet tyska,
alstrat en hel litteratur, som icke saknar sitt intresse. Men som på vårt språk
hittills ingenstädes i tryck framlagts en fullständig samling af dessa antaganden, vill
jag här först och främst i korthet uppräkna dem med angifvande af källorna.
- Katarina var oäkta dotter af en lifegen estnisk bondqvinna
och född i byn Ringen i distriktet Dorpat; hennes fader var förre svenske
öfverstelöjtnanten von Rosen, egaren af denna possession. (Uppgift af hannoverska
residenten Weber, som hört den af en skollärare Wurmb, som lefde i Glücks hus) 1).
- Hon var född i Ringen, men hennes fader var Rosens granne,
baron d´Albedyhll; hon var först gift med öfverstelöjtnant Tiesenhausen och blef enka
efter honom (Hübner) 2).
- Hon var född i Ringen, men hennes fader var dödgräfvare
(Voltaire) 3)
- Hon var dotter till Alvendal och en hans lifegna qvinna,
hvilken han sedermera gifte bort med en rik bonde, som med henne fick ytterligare en
dotter. (Kejserlige ministern grefve Bussy-Rabutins berättelse). 4)
- Hon var livländska med afseende på boningsort och sina
föräldrars härkomst (Hupel) 5)
- Hon var dotter af svenske qvartermästaren Johan
Reinholdsson Rabe och dennes hustru, Elisabet, född Morits, med hvilken han gift sig i
Livland, när han låg i garnison der på 1670-talet. När han återkommit till sin
födelsebygd, Vestergötland, föddes honom dottern Marta (sedemera Katarina), 1682, och
två år efteråt afled han. Hans enka reste genast med barnen tillbaka till Livland, och
vid hennes död blef denna dotter upptagen i Glücks hus. Der blef hon förlofvad och,
såsom somliga säga, äfven gift med en ung dragon, då plötsligen ryssarna visade sig
utanför Marienburg. (Svenske häfdatecknarne Nordberg 6) och Lagerbring. 7)
- Hon var dotter af borgaren i Riga, Peter Badendik (död 1683
el. 1684), hvilken var gift två gånger och hade med sin första hustru fem, med sin
andra fyra barn. Katarina var född d. 5 Februari 1679 (Iversen). 8)
- Hennes fader var en från Litaven bördig man, Skovronskij,
som flyttat öfver till Dorpat, der hon också var född af hans lagliga hustru. Hon var
först döpt i den katolska läran, men öfvergick sedermera till den lutherska
bekännelsen. 9). (Blüsching, Villebois, "Kinesers och Japanesers nyare
historia").
Jag anser icke nödvändigt att närmare utveckla alla
faserna i dessa sägner och hörsagor, som här påpekats endast i allmänna drag. Jag
lemnar helt och hållet utan afseende de mot hvarandra stridande uppgifterna om Katarinas
barndom och, öfver hufvud taget, om hennes lif före hennes sammanträffande med Peter
den store. Jag vill blott anmärka, att en öfverblick af antagandena om denna gåtlika
qvinnas härkomst och första öden kan erhållas 1) i Schmidt-Phizerldeks ofvanför
nämnda arbete; 2) i Bülaus uppsats; 3) i Iversens artikel och 4) i Gustaf d´Albedyhlls
svenska arbete: "Skrifter af blandadt, dock mäst politiskt och historiskt
innehåll". (Nyköping) I (1799) sid. 198 och II (1810) sidd. 76-135. |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 2
En uppsats, som finnes tryckt i det sistnämnda af dessa
arbeten med titel: "Handlingar till ytterligare upplysning af kejsarinnan Catharina
I:s härkomst", är af intresse mest derför, att vi deri påträffa tte slags
polemik emellan ättlingarna af de tvenne personer, hvilka traditionen tillagt och delvis
ännu i dag tillägger faderskapet till Katarina I, nämligen mellan d´Albedyhll,
utgifvaren af boken, och svenske läraren Rabe. d´Albedyhll (född 1758, död 1819)
utnämndes 1775 till sekreterare vid svenska beskickningen i Petersburg och var 1789
Gustaf III:s sändebud i Köpenhamn. Han afstår från hvarje anspråk på att underhålla
ryktet rörande sin förfader och förklarar detta hafva tillkommit så, att efter
Katarinas upphöjelse rykten om hennes härkomst kommo i svang vid hofvet och naturligtvis
läto henne härstamma från en adlig ätt. Pastor Glücks dotterson, sonen af den med
hans tredje dotter gifte baron Koskull 10), följer, ifråga om
Katarinas härkomst, Webers åsigt och skref härom i början af 1780-talet en uppsats, i
hvilken han bl. a. säger, att "man ville framställa den föräldralösa såsom icke
ovärdig en tsars hand och spira och derföre hittat på, att hon var d´Albedyhlls
lagliga dotter och blifvit öfverstelöjtnant Tiessenhausens brud". d´Albedyhll, som
låtit trycka Koskulls bref i detta ämne, öfverensstämmer, tycks det, med denne. Hvad
familjen Alvendal beträffar, som omnämnes af kejserliga sändebudet Rabutin, anmärker
utgifvaren af ofvannämnda bok, att ett sådant namn aldrig funnits och att, om det
någongång hörts i samtalsspråket först i Livland och sedermera äfven i Sverige,
detta varit endast en förvrängning af den rigtiga formen: Albedyhll.
Mycket envisare i att hålla fast vid ryktena om sin
förfader var Kasten Rabe, lärare i staden Falkenberg; sedan han i första delen af
Albedyhlls arbete fått läsa brefvet från Koskull, hvilken ingenting nämnt om dessa
rykten, inlät han sig i brefvexling med Albedyhll och sökte bevisa sannolikheten i
traditionen om Katarinas svenska härkomst.
I S. M. Solovievs historia påpekas en urkund, hvilken på
ett mycket afgörande sätt bekräftar Villebois´, Büschings och Havens vittnesbörd,
att Katarina var dotter af en livlandsbo Samuel Skovronskij. Denna urkund är ett bref
till henne från Peter Bestusjev (Riga d. 25 juni 1715) derom, att han, enligt hennes
befallning, i Kreutzburg sökt efter familjen Veselevskij och bland annat utforskat, att
Skovorodskij (sic!) varit gift med en kurländska, Dorotea Hahn, och med henne haft två
söner och fyra döttrar, af hvilka den tredje i ordningen, Katarina, lefvat i Kreutzburg
hos sin moster, Maria Anna Veselevska, men vid tolf års ålder blifvit upptagen hos
pastorn i Marienburg i svenska Livland. Vår historieskrifvare tillägger, att Katarina
var född 1683, emedan, enligt holländska residentens berättelse, hon d. 5 April 1724
lefvat fyratioett år 11). N. I. Kostomarov åsyftar sannolikt denna urkund,
då han i sin vidlyftiga uppsats: "Katarina Alexejevna, Rysslands första
kejsarinna" 12) säger: "Af handlingar i stats-arikivet veta vi
endast, att Katarina var dotter till en bonde Skovronskij". Hr Soloviev var
försigtigare, i det han endast sade, att Katarinas fader var en "Livlandsbo" 13).
Beklagligtvis anger hr Kostomarov enligt sin vana icke närmare den källa, på hvilken
han stöder sig. Men sannolikt är det just samma bref från Bestusjev, på hvilket hr
Soloviev åberopar sig. Huru dermed än må förhålla sig, så kan man anse frågan
rörande KatarinaI:s härkomst för afgjord och det skulle till och med icke vara af
behofvet att tala vidare om den svenska traditionen och om öfriga ofvan uppräknade
gissningar, ifall denna sägen icke i Sverige tills dato med gammal seghet hållit i sig
och icke tid efter annan ginge igen i detta lands litteratur. Ännu helt nyligen 14),
under min vistelse i Stockholm, aftryckte tidningen "Aftonbladet", såsom en
nyhet, en urkund rörande detta ämne. Denna hade tjugu år förut offentliggjorts i en
afhandling om Katarina I:s härkomst, som författats vid Lunds universitet 15).
Urkunden hade första gången tryckts i Albedyhlls af mig ofvan omnämnde bok:
"Skrifter" etc., och derför vill jag också återvända till honom. |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 3
Hvad är då detta för en urkund? Det är ingenting annat
än ett "Utdrag af Domboken, Hållen vid Åhs härads laga hösteting i Wäby d. 15
September 1758". Det under denna titel bevarande papperet innehåller utdrag af en
beskrifning öfver slägten Rabe, som uppgjorts af denna familjs egna medlemmar. Såsom
slägtens stamfader nämnes kaptenen vid Elfsborgs infanteriregimente Reinhold Johansson
Rabe, en från den mecklenburgska staden Rostock bördig adelsman, som i sin ungdom slagit
sig ned i Sverige och 1660 stupade utanför Fredrikshald i Norg. Hans hustru Katarina var
dotter till kyrkoherden Ravingius i Rångedala. De hade två söner och tre döttrar.
Derefter uppräknas alla dessa barn jämte deras afkomlingar.
För oss är af vigt endast hvad som meddelas om den andre
sonen i ordningen, qvartermästaren vid Elfsborgs regemente Johan Reinholdsson Rabe:
"Han egde till fru Elisabeth Morits, hvilken tillförene varit gift med en
sekreterare i Riga stad och hade inga barn med honom, men aflade med hr
regimentsqvartermästaren en son Sven Reinhold och en dotter Catharina. Efter hr
regemenstqvartermästarens död 1684 på Germundared 16) blef hans lekamen
begrafven uti sina fäders graf i Toarps kykochor hvars värja han i fält brukat, till
vårdtecken af dess tappra uppförande i fält, med flor är till finnandes i samma
kyrkochor. Straxt efter döden reste dess enkefru, Fru Elisabeth Moritz, med begge sina
små barn öfver till Liffland. I tilltagande åren har sonen Sven Reinhold tjent sig upp
under svenska armén och blifvit slagen i Polen, men dottren Catharina har den högsta
Guden utsedt större lycka. Hon blef den Stormägtigste kejsar Czar Peters kejsarinna och
Gemål samt regerande Drottning i Ryssland, som detta jordiska, lemnade 1727 hvars
ofvannämnde och efterföljande arfvingar i underdånigste vördnad icke dristat sig som
slägtingar anmäla, dock hederligt och ärbart folk, som hvars mans beröm ega, som
känner dem."
Sedermera uppräknas på samma sätt barn och efterkommande
af kapten Reinhold Rabes öfriga söner. Afskrifen slutas med följande rader: " Och
emedan förestående Dokument blef alllmänneligen uppläset och behörigen examineradt
så intygades både af nämnd och tillstädes varande tingssökande, att det till alla
delar sin riktighet eger, som till bevis länder, och hvarom Utdrag af protokollet, uppå
begäran meddeltes. På häradsrättens vägnar: Petter Johan Montan."
Sålunda är denna så omtalade urkund, hvilken är
tillkommen 1758 eller öfver trettio år efter Katarina I:s död och stödd endast på
hörsagor, i sjelfva verket icke ens någon urkund; vi skola här nedan få se, att den
icke anfor något af vigt utöfver de upplysningar, som vi tills dato erhållit.
Framför allt måste vi fästa afseende vid läraren Rabes
bevisföring; han har nedlagt särskild möda på att anskaffa detta papper och bifogar
detsamma ett utförligt, hela hans slägt omfattande, slägtregister, som han erhållit
med stor möda hos en prest. Enligt hans ord anstäldes undersökningar om Katarina I:s
vestgötska härkomst redan 1725 d. v. s. när Peter den stores gemål uppsteg på tronen,
och bland slägtens medlemmar lefver traditionen om ett visst fordom af dem erhållet
understöd och om ett dem tillhörigt men beklagligtvis förkommet bref från den mäktiga
kejsarinnan, i hvilket bref begärdes upplysningar om familjen Rabe. Det är ganska
sannolikt menar pedagogen från Falkenberg, att just detta bref föranledt uppgörandet af
slägtregistret, som varit i hans händer, och hvilket var försedt med påskrift, att
denna slägttafla skulle meddelas samtliga slägtingar till granskning och sedermera,
rättad och präntad, öfversändas till Ryssland.
Vidare meddelar läraren Rabe berättelser af pastorerna i
orten och andre gamle män, att de kände den familj, ur hvilken Katarina utgått; en
bonde hade till och med att förtälja, att han burit henne på sina armar, när han från
jagten ("med skjuteri") plägade gå till hennes far. Dessutom hade traktens
innevånare hört, att deras förfäder från Ryssland fingo utmärkt kornbröd och mjöl
af den ypperligaste mäld i lädersäckar. |
> |
Fotnoter
Tillbaka |
Del 4
Härtill genmäler Albedyhll att, om verkligen någon
särskild gunst visades slägten Rabe eller orten, der hennes medlemmar lefde, det
tvifvelsutan skulle vara till finnandes officiella bevis derpå; men han hade sig bekant,
att åtminstone grefve Panin, som 1748 blef rysk minister i Sverige och rappellerades
1759, icke hade något som helst dylikt uppdrag, men att å andra sidan ett landtråd
från Livland, Wolffenschildt, under Elisabet Petrovnas regering, på hennes befallning,
måst uppsöka Katarinas anförvandter och att alla dessa behandlades synnerligen nådigt 17).
"Mycket beklagar jag", tillägger Albedyhll, "att under mitt vistande vid
ryska vid ryska hofvet (1778-1784) hr Rabe icke vändt sig till mig; kanske skulle jag då
hafva kommit sanningen närmare på spåren i denna fråga. Men jag hindrades att i eget
namn öppet deruti göra några undersökningar af den omständigheten, att mitt namn
spelade en rol i gissningarna om Katarinas härkomst, hvarföre man skulle kunnat
misstänka mig för några sjelfviska afsigter. Nu deremot skulle det, såsom jag fruktar,
vara svårt för hr Rabe att råka på tillförlitliga spår. I Petersburg skulle det,
enligt min tanke, vara förgäfves, ja till och med farligt att anställa undersökningar;
kanske skulle det gå för sig hos någon liebhaber af historien, och dessutom uteslutande
i vetenskapens intresse utan att låta framskymta något personligt intresse."
I det han gendrifver rektor Rabes hypoteser, anmärker
d´Albedyhll mycket riktigt att, om kejserliga huset sjelft ända från Katarina I i sin
slägt upptagit såsom hennes broder grefve Skovronskij och som hennes systrar
grefvinnorna Hendrikova och Efimovska, så är det svårt att icke erkänna dessa
slägtförhållanden, och af hvad skäl skulle Katarina för öfrigt erkänt dessa som
systrar, personer, af hvilka hon kunde vänta sig hvarken ära eller nytta, så mycket mer
som man aldrig tillskrifvit dem någon hög härkomst och Katarina sjelf öppet utnämnde
brodern till grefve, och derefter förunnade sina systrars män samma värdighet. Å min
sida tillägger jag, att, enligt Rabes genealogiska tabell, Katarina haft blott en bror,
som stupade i kriget i Polen. Men hvarför skulle hon såsom köttslig broder och
köttsliga systrar hafva erkänt för henne alldeles främmande personer? I det han
funderar öfver möjligheten af Katarinas härkomst från Rabe, tager Albedyhll namnet
Skovoronskij i betraktande och frågar: "Månne icke dess midt voron-
angifver det tyska namnet Rabe" 18). Läraren Rabe upptog med tacksamhet
denna fingervisning och såg deruti ett nytt bevis för sina hypoteser. Troligen skulle
dock Albedyhll aldrig kommit på den tanken, om han vetat, att skowron är ett
polskt ord, som betyder lärka.
Vidare fäster Albedyhll uppmärksamheten på Katarinas
fadersnamn Alexejevna, d. v. s. Alexejs dotter, och önskar veta, på hvad skäl hon fått
detta namn. För oss är det numera af Gordons journal bekant, att detta fadersnamn gafs
henne vid öfvergången till den grekisk-katolska religionen efter hennes fadder,
tronföljaren exej. |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 5
Ett af kärnskälen, på hvilket anhängarna af hypotesen
om familjen Rabe gerna stöda sig, består deruti, att Katarina sjelf erkänt sig vara
svenska till börden. Karl XII:s häfdatecknare, Nordberg, meddelar en berättelse, som
han hört af en ryss under hans vistelse i Stockholm 1722, att tsaren, efter Nystadska
fredsslutet året förut, på skämt frågat sin gemål, huru hon förestälde sig, att
det nu skulle gå med henne, då han enligt fredsfördraget förbundit sig, att
återlämna alla svenska fångar, och som äfven hon tillhörde detta tal, kunde han icke
längre behålla henne hos sig. Härvid skall kejsarinnan hafva kysst honom på handen och
svarat, att hon vore hans undersåte och måste lyda alla hans bud, men att det
näppeligen kunde falla honom in att skicka henne tillbaka, då hon hade lust att stanna
qvar. Då skall tsaren hafva sagt: "Jag skall utlemna alla de öfriga, men hvad dig
beträffar vill jag tillse, om det är omöjligt att uppgöra en öfverenskommelse med
svenska kungen. 19)".
På samma sätt anför läraren Rabe ett ställe ur ett
samtal mellan Katarina I och hennes sedermera blifvande måg, hertig Karl Fredrik af
Holstein, i hvilket hon yttrade, att hon skulle hafva blifvit hans undersåte, om lyckan
icke öfvergifvit Sverige och om icke Sverige brutit den ed, som det svurit den store
Gustafs hus 20). Men då han anförde detta bevis, glömde han, att till
Sverige hörde äfven Livland, der Katarina utan allt tvifvel tillbragte sin första
ungdom; härpå fäste redan Hupel uppmärksamhet 21).
Slutligen resonnerar läraren Rabe på följande sätt till
försvar för sin åsigt: "Om våra historieskrifvares antagande icke är riktigt,
så är det svårt att förstå, hur det kunnat falla dem in att inblanda namnet Rabe i
raden af kejsarinnans omtvistade förfäder. Rosen, Albedyhll befunno sig i närheten;
Büschings Samuel, Voltaires dödgräfvare eller hvem det än må vara af de öfrige voro
det äfven. Men Rabe, detta främmande ljud, detta långt bortom hofvet i en vrå
hemmahörande namn, hur har det lyckats detsamma att blifva omnämdt i Petersburg? Den
omständigheten att en svenska officer några år vistats i garnison i Riga kunde
visserligen icke gifva anledning till gissningarna om hans person tjugu år efteråt.
Hvarför skulle man just börja tala om honom och icke om några andra samtida
tjenstemän, om det icke funnes anledningar dertill
Men man skulle kunna
uppgifva många orsaker, hvarför detta namn icke blifvit erkändt. Dessutom kan man ej
undgå att anmärka den omständigheten, att de förnämsta skriftställare, som stå på
min sida, uttala namnet olika: det bevisar, att de icke upprepat hvarandras ord, utan att
hvar och en hade sina skäl. "Adlerfelt kallar honom Rabin, Lagerbring Raab
och Nordberg Rabe." Härpå måste man svara, att ryktet om Katarinas
härkomst från Rabe visst icke uppstod först i Petersburg utan troligen öfverförts,
antingen från Sverige eller Livland, der det nog kunnat finnas menniskor, som hade
intresse för den ifrån Sverige med sin dotter utflyttade enkans öde. Efter hvad
läraren Rabe intygar, hafva vi sett, att från Vestergötland företogos redan 1725
spaningar härom. När Nordberg meddelar berättelsen om Katarina I;s svenska härkomst,
säger han, att han hört den af en gammal hederlig, trovärdig man; han tillägger,
"att denna historia blifvit noga undersökt och att hon än i dag bekräftas såväl
af kyrkoböcker som af ännu lefvande personer". (Här menas den omständigheten att
qvartermästaren Rabe gifte sig i Livland, att efter hans död i fäderneslandet hans
hustru med sina barn återvände till Östersjöprovinserna, hvarest man förlorade dem ur
sigte, samtidigt med att det bekanta ryktet uppkom.)
På samma sätt anför läraren Rabe ett ställe ur ett
samtal mellan Katarina I och hennes sedermera blifvande måg, hertig Karl Fredrik af
Holstein, i hvilket hon yttrade, att hon skulle hafva blifvit hans undersåte, om lyckan
icke öfvergifvit Sverige och om icke Sverige brutit den ed, som det svurit den store
Gustafs hus ). Men då han anförde detta bevis, glömde han, att till Sverige hörde
äfven Livland, der Katarina utan allt tvifvel tillbragte sin första ungdom; härpå
fäste redan Hupel uppmärksamhet ).
Slutligen resonnerar läraren Rabe på följande sätt till
försvar för sin åsigt: "Om våra historieskrifvares antagande icke är riktigt,
så är det svårt att förstå, hur det kunnat falla dem in att inblanda namnet Rabe i
raden af kejsarinnans omtvistade förfäder. Rosen, Albedyhll befunno sig i närheten;
Büschings Samuel, Voltaires dödgräfvare eller hvem det än må vara af de öfrige voro
det äfven. Men Rabe, detta främmande ljud, detta långt bortom hofvet i en vrå
hemmahörande namn, hur har det lyckats detsamma att blifva omnämdt i Petersburg? Den
omständigheten att en svenska officer några år vistats i garnison i Riga kunde
visserligen icke gifva anledning till gissningarna om hans person tjugu år efteråt.
Hvarför skulle man just börja tala om honom och icke om några andra samtida
tjenstemän, om det icke funnes anledningar dertill
Men man skulle kunna
uppgifva många orsaker, hvarför detta namn icke blifvit erkändt. Dessutom kan man ej
undgå att anmärka den omständigheten, att de förnämsta skriftställare, som stå på
min sida, uttala namnet olika: det bevisar, att de icke upprepat hvarandras ord, utan att
hvar och en hade sina skäl. "Adlerfelt kallar honom Rabin, Lagerbring Raab
och Nordberg Rabe." Härpå måste man svara, att ryktet om Katarinas
härkomst från Rabe visst icke uppstod först i Petersburg utan troligen öfverförts,
antingen från Sverige eller Livland, der det nog kunnat finnas menniskor, som hade
intresse för den ifrån Sverige med sin dotter utflyttade enkans öde. Efter hvad
läraren Rabe intygar, hafva vi sett, att från Vestergötland företogos redan 1725
spaningar härom. När Nordberg meddelar berättelsen om Katarina I;s svenska härkomst,
säger han, att han hört den af en gammal hederlig, trovärdig man; han tillägger,
"att denna historia blifvit noga undersökt och att hon än i dag bekräftas såväl
af kyrkoböcker som af ännu lefvande personer". (Här menas den omständigheten att
qvartermästaren Rabe gifte sig i Livland, att efter hans död i fäderneslandet hans
hustru med sina barn återvände till Östersjöprovinserna, hvarest man förlorade dem ur
sigte, samtidigt med att det bekanta ryktet uppkom.) |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 6
Huru uppkom det då? Första anledningen
dertill kunde vara okunnigheten om det öde, som träffat Rabes enka efter hennes afresa
till Livland, ty med anledning deraf kunde i hennes hemland lätt uppstå åtskilliga
gissningar om hvad som händt henne och hennes dotter. Å andra sidan faller det af sig
sjelf, att, efter Katarina Skovoronskijs upphöjelse, öfverallt rykten gingo om hvem hon
kunde vara. Sjelva namnet gaf slägtingarna till familjen Rabe i Sverige anledning att
undra, om icke hon vore den Katarina, som de förlorat ur sigte. I berättelserna om den
af ödet upphöjda föräldralösa qvinnan framträdde emellertid äfven andra namn, som
tjenade till stöd för gissningar: såsom Katarina Alexejevnas hemort angaf man Rungen
(egentligen Ringen) i Livland, och den svenska Katarinas farmor var född i Rångedala;
slutligen kunde äfven finnas klyftiga etymologer, hvilka, då de i midten af namnet
Skovoronskij sågo ordet voron, i likhet med Hupel och Albedyhll, deruti upptäckte
ett samband med namnet Rabe. Möjligt är äfven, att detta namn kommit i bruk
till följd af förblandning med ryska ordet raba, eller rabynja 22),
som kunde tilläggas Katarina icke blott på grund af att hon antogs vara född i lifeget
stånd, utan äfven derföre att hon var en krigsfånge (krigsfångar kallades då rabij
eller slafvar). Icke utan skäl gaf man namnet Rabe än åt Katarinas föräldrar, än åt
hennes första, verkliga eller diktade, man. I sitt ofvan omnämnda arbete anmärker
Bülau, att denna hennes förste man öfverallt, der han omnämnes, kallas Johan; såsom
hans tillnamn hafva vi träffat familjenamnet Rabin, och äfven Katarina kallades under
första tiden af sitt äktenskap "die Rabin" 23) , men då många
icke kände till det snart upplösta äktenskapet, så kunde lätt den tanken uppstå,att
hon var född Rabe". Man kan ej undgå att erkänna, att detta är en mycket sinnrik
gissning, men för oss är den af vigt endast såsom ett stöd åt vår nyss härofvan
uttalade förmodan: Rabin låter icke som ett tyskt namn; snarare höres i detsamma ett
tydligt återljud af de sägner, som tala om den lifegna flickans samhällsställning, ur
hvilken, enligt den gängse föreställningen, Katarina utgått. |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 7
Den unge författaren till den här ofvan nämnda svenska
afhandlingen 24) (Nedström) räknar Weber till dem, som omfatta åsigten, att
Katarina skulle härstammat från Rabe, men han misstager sig: Weber uttrycker tvärtom
uti sitt bekanta arbete "Das Veränderte Russland" sitt misstroende till detta
rykte. I sin berättelse om det högtidliga firandet i början af 1727 af dagen för
Katarinas dop och efter att hafva anmärkt, att vid denna ceremoni ej närvoro storfursten
Peter Alexejevitj och hans syster, fortsätter Weber: "Att de så höllo sig undan
framkallade ett tyst knot, så mycket mer som vid samma tid till Petersburg ankom en nära
slägting till kejsarinnan med tvänne döttrar och trenne söner, åt hvilken genast
anvisades ett praktfullt inredt hus och kläder. Det var grefven och grefvinnan
Skovoronskij; kejsarinnan tog den äldsta dottern, Sofia, till hofvet i egenskap af dame
d´honneur, men de öfriga barnen, som stannade hos fadern, fingo ett för sin värdighet
passande underhåll. Dess gästers ankomst gaf anledning till åtskilliga rykten, och
somliga vågade till och med göra sig lustiga öfver kejsarinnans härkomst och bland
annat opassande prat utsprida ryktet att hennes far varit qvartermästare vid Elfsborgs
regemente och modern dotter till en stadssekreterare i Riga; att hennes far hetat Johan
Rabe och med sin hustru aflat denna dotter Katarina 1682 i Vara socken i Elfsborgs län;
att efter hans död enkan med barnet rest till sina slägtingar i Riga och att, då äfven
hon dött, prosten Glück upptagit den fader- och moderlösa och uppfostrat henne. Dessa
och dylika, loyala undersåter opassande, utläggningar gåfvo anledning till utfärdande
af den likaså nödvändiga som rättvisa ukazen, att ingen vid dödsstraff finge om den
aflidne kejsaren och den regerande kejsarinnan föra lasterligt tal, och att de, som
bröto mot denna ukaz skulle, änskönt de rättfärdigade sig med sin okunnighet eller
sin druckna tillstånd, dock blifva utan förskoning straffade." (Das Veränderte
Russland III, 77.)
Såsom orsak till en så sträng åtgärd är att betrakta
icke så mycket det af Weber anförda pratet som andra mera nedsättande rykten, hvaraf
några kommit till oss och finnas uppräknade i början af föreliggande uppsats;
sannolikt förenade sig med dem ytterligare äfven rykten om de vexlingar, som inträffat
i Katarinas ställning under mellantiden från Marienburgs eröfring till hennes
sammanträffande med tsaren. Beträffande Webers berättelse om Skovoronskijs och hans
familjs ankomst till Petersburg i början af år 1729 och om denna familjs förbindelser
med kejsarinnan, så försvinna alla tvifvel om blodsbandet dem emellan genom de af mig
på senaste tiden påträffade urkunder. |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 8
Af dessa urkunder framgår, att under kejsarinnans vistelse
i Riga år 1721, infann sig hos henne Kristina Hendrikova (född Skovoronskaja) och
ådagalade, att hon var Hennes Majestäts syster, och att hennes, Kristinas, köttslige
broder med sin hustru blifvit under kriget förd i fångenskap till Ryssland; Katarina
visade sig nådig mot henne och lät henne gå. 25)
Det var sannolikt på grund häraf som kejsarinnan gaf en
af sin gemåls närmaste vänner, kabinettsministern A. V. Makarov, befallning af den 28
Febr. 1722 att låta söka reda på livländaren Dirik Samuilev, Skovorotskijs son,
hvilken blifvit krigsfånge, när fältmarskalken Sjeremetiev ryckte in i Livland.
I mars 1723 inberättade Feodor Tjekin från Vologda till
Makarov, att han öfver hela provinsen Galits skickat omkring bud i detta ändamål;
ungefär samtidigt skrefs om samma sak från lillryska kollegiet i Godjatj, hvarifrån
öfverste Michail Miloradovitj svarade i Oktober, att den sökta personen ingenstädes var
att finna.
Makarovs skriftvexling med generalguvernören i Riga, den
ryktbare furst Anikita Ivanovitj Repnin, var mera framgångsrik. Den 7 April 1723 skref
den sistnämnde till kabinettssekreteraren, att ett af honom utskickadt bud i byn Dogaben 26),
som tillhört adelsmannen Laurentskij, påträffat hustrun till livlandsbon Karlus
Samuilev, Skovoronskijs son, och på allt sätt uppmanat henne att begifva sig till sin
man, men att hon icke velat, "emedan hon känner sin mans förhållanden och att han
icke af en obetydlig anledning gjort sig fri från henne."
I ett bref, skrifvet öfver två månader senare, nämligen
den 13 Juni, åberopar sig Repnin på en Hennes Majestäts ukaz rörande en qvinna med man
och barn, "och enligt denna ukaz". säger han, "skall jag vidtaga mina
mått och steg, och hvar hon önskar vistas, hemma eller på någon främmande ort,
bemöda mig att hafva henne under min uppsigt, att de icke måtte begifva sig bort åt
något håll. Jag ber Er endast, min herre, att uttryckligen skrifva till mig, huru stort
underhåll jag skall gifva henne med man och barn."
Detta syftar tydligen på den qvinna, om hvilken talats
här ofvan och hvilken 1721 gaf sig tillkänna för kejsarinnan. Den 4 Juni 1725
underrättar Repnin Makarov, att just denna qvinna dagen förut infunnit sig hos honom och
""inlemnat en på polska språket uppsatt böneskrift, som jag härmed
öfversänder; och berättade hon mig muntligen, att hon var H. M:ts syster, hvilket
också står skrifvet i hennes inlaga, och att hennes köttslige broder jämte hustru
blifvit förd till Ryssland. 1721, under H. M:t kejsarens, glorvyrdigst i åminnelse och
H. M:ts vår nu regerande kejsarinnas besök i Riga, var denna qvinna hos H. M:t, och H.
M:t skänkte henne då tjugu dukater, och hon blef på nytt hemskickad, men för
närvarande lefver hon med man och barn i Livland icke långt ifrån Riga. Jag ber Er, min
herre, vid lämpligt tllfälle hemställa till H. M:t, huru jag bör behandla henne, och
att ofördröjligen skicka mig resolution derom, på det att saken icke må komma ut.
Tills jag mottagit denna resolution, vill jag hålla henne med man och barn under
bevakning i hennes hem. Ännu en gång, min herre, ber jag om en snar resolution, hvarför
jag öfversänder detta bref med express-bud.
Den 4 juni 1725. Min herres ständige tjenare
Riga "Knjaz A. Repnin." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 9
Uti den till Repnin inlemnade böneskriften skref Kristina
Hendrikova: "Knäböjande vid Ers Nådes fötter vågar jag bedja E. N. allernådigst
uppmärksamma mig fattiga, af gud öfvergifna, fader- och moderlösa: jag var i
fångenskap i det regemente, som stod under Ert befäl (perwsza ze bylem v niewoi w woysku
Jasniewielmoznosci waszey) under kriget, som ödelade vårt folk; Gud har i sin särskilda
nåd upphöjt min syster till kejserlig värdighet, men vi två hafva stannat i yttersta
fattigdom. H. M:t, vår syster, har redan blifvit underrättad om vårt öde äfvensom om
min man och mina barn, har gifvit till min familjs underhåll en viss summa och befalt oss
invänta ett bättre tillfälle. På grund häraf tager jag nu min tillflykt till Ers
Nåde, utbedjande mig Ert medlidande för mig, ty jag lefver nu under mycket fattiga
omständigheter i byn Kegem på en egendom, som tillhör hr majoren Guldunasjuld
(Wulffenschild) hvilken behandlar mig som en bondqvinna och förolämpar mig. Visa mig den
nåden och råd mig fattiga, på hvad sätt jag skulle kunna knäböja för H. M:t
kejsarinnan, ty jag vet rakt icke, huru och i hvad jag skall fara till henne. Jag är
fullkomligt öfvertygad om, att hon ej skall förneka mig. Den stackars öfvergifna skall
för den ynnest, som Ni visar henne, aldrig upphöra att bedja den allsmäktige guden
bevara Er helsa och förlänga Ert lyckobringande regemente". |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 10
Kejsarinnan skref, att "man skulle
underhålla denna qvinna och se till, att hon ej led nöd". På samma gång Repnin
förfrågar sig om underhållets storlek, meddelar han, "att hon lefver i lifegenskap
hos härvarande adelsmannen, livländaren majoren Wulffenschild, och att hon med mannen
såsom vanligt bondfolk förrättar allt slags arbete och betalar obrok 27)
såsom alla andra. Nu har jag befalt att såväl hon som mannen skola befrias från
arbete. Jag skall befalla, att ur kassan utbetalas en lika stor obrok för dem. Men
som jag hört, att de för många talat om sig och båda två äro dumma och supiga
menniskor, så synes det mig vara lämpligare att föra dem härifrån till en annan
plats, på det att de ej måtte gifva anledning till vidare prat, och ber jag Er
ödmjukast, min herre, att vid lägligt tillfälle inrapportera detta till kejsarinnan och
skrifva till mig, hvilken befallning H. M:t på grund häraf behagar gifva" |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 11
Makarov svarde den 29 Juni.
"Rörande ifrågavarande qvinsperson, om hvilken hit
insändts en underdånig böneskrift till H. M:t, har jag nyligen rapporterat, hvarpå H.
M:t behagade säga, att man borde underhålla dem på ett undangömdt ställe, der Ers
Excellence finner lämpligast, och gifva dem riklig föda och kläder, och taga dem från
den adelsman, hos hvilken de först bodde och pratat om sig, under sken af att de måtte
hållas under sträng uppsigt samt låta den der adelsmannen veta, att de för vissa
oanständiga utlåtelser blifvit häktade, eller ock bortföra dem i hemlighet utan att
säga någonting derom åt honom, hvilket H. M:t behagat öfverlemna åt Ert bedömande,
men så snart de blifvit tagna hos dem anställa en säker person, som kan hindra dem
från allt prat". |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 12
Den 7 juli skrifver Repnin.
"Jag får nu ånyo likasom förut rapportera, att
nämnda qvinna sistlidet år 1721 blef förd till herrgården, utfrågad och åter
lösgiven, och hoppas jag, att bland folket här i orten detta icke är obekant,
isynnerhet som hon icke tiger. Och derför vore det lämpligare, om man toge dem
härifrån till Ryssland och underhölle dem på en plats, der ingen menniska känner
dem." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 13
Makarov svarade den 17 juli.
"Nådige herre, knjaz Anikita Ivanovitj! Ers
excellences bref af d. 7 Juli har jag riktigt bekommit, i hvilket ni behagar skrifva hvad
man bör vidtaga med den bekanta qvinspersonen, och derom har jag rapporterat till H. M:t
kejsarinnan. H. M:t har befalt, att hon och hela hennes familj skall föras hit, och till
det ändamålet skall snart till Riga sändas en särskild kurir, men under tiden, tills
denna kurir hinner ankomma, skall Ni vara god befalla, att allt anordna åt henne för
resan, såsom vagn och annat." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 14
Repnin skref den 21 juli.
"Min herre, Ert bref af den 17 dennes har jag mottagit
och skall ordna allt till den omtalade qvinnans afresa, och så snart kuriren ankommer
skall jag afsända henne. Helt nyligen har jag inhemtat af en af mig till polska Livland
sänd officer, att der finnes en till den omnämnda bekanta qvinnan fullvuxen köttslig
syster med man och barn och att äfven hon talar fritt om sig, hvarföre invånarne
derstädes mycket ljuga. Nu skickar jag denna officer med uppdrag att föra hit nämnda
qvinna med man och barn, hvarom jag ber Er, min herre, att, om så erfordras, efter att
hafva rapporterat saken för H. M:t, skicka mig befallningar."
Detta bref såväl som den följande skriftvexlingen
bestyrker Büschings uppgift att han haft i sina händer en dagbok af den officer, som
skickats till Litaven för att uppsöka den andra systern till Karl Skovoronskij,
nämligen Anna Efimovska 28).
Büsching meddelar ur denna dagbok följande utdrag: |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Del 15
"Den 2 Febr. 1725 blef han (d.v.s. den utsände
officeren) på allernådigste befallning sänd från Petersburg till Riga för att af
dervarande generalguvenör, grefve Repnin, erhålla instruktion, huru han uti Stor-Litaven
skulle uppsöka en syster till kejsarinnan Katarina. Furst Repnin skickade honom första
gången den 20 mars. Han for till Birsja, och med der erhållna upplysningar återvände
han till Riga. Den 25 Maj for han för andra gången och då till Dubno i polska Livland,
och derifrån till Kamenjets. Der utforskade han en prest vid namn Silitskij angående
Ifimovska familjen och fick veta, att den tillhörde en enka efter en starost Rostovskij.
Han gjorde bekantskap med denna qvinna, råkade och samtalade äfvenledes med Ifimovskij
och dennes hustru. Han sökte på allt sätt dölja ändamålet med sin resa och utgaf sig
för en sachsisk officer, men starostens enka misstänkte honom, befalde, att hans betjent
skulle få ett godt rus och utforskas, huruvida icke hans husbonde voro en rysk officer.
Som hon anade, att han ville bortföra familjen Ifimovskij, gaf hon fyra sina tjenare
befallning att öfverfalla honom vid afresan d. 2 Maj och döda honom. Men han kom undan
med fem sår i venstra armen (hvilken han efter den stunden aldrig kunde begagna) och
återkom till Riga d. 7 juni. Den 3 Aug. begaf han sig för tredje gången åstad för att
i hemlighet bortföra familjen Ifimovskij, hvilket dock icke lyckades, emedan han hade
för litet pengar. Den 17 Sept. for han från Riga för sista gången, hade då
tillräckligt med pengar, och den 12 Sept. (Oktober?) förde han Efimovskij lyckligt till
Riga. Han höll dem der till d. 23 November, då han öfverlemnade dem till major B., som
förde dem till Petersburg. Vid samma tid hade äfven kejsarinnans andra syster, Kristina,
med sin man, Hendrikov, förts från Stor-Litaven till Petersburg. Denna familj var i
alldeles samma omständigheter som Ifimovskijs." Vi skola snart få se, att
hufvudinnehållet af denna underrättelse, nämligen om tiden för Ifimovskijs
inställande i Riga, helt och hållet öfverstämmer med den upplysning, som erhållits ur
vår brefvexling. |
|
|
Del 16
Den 25 Aug., då Repnin påminner Makarov
"om den bekanta qvinnan med man och familj, som för opassande yttranden hålles här
under uppsigt", klagar han, att "den för deras vidare befordran väntade
kuriren tills dato icke anländt och att de fortfarande hållas under uppsigt; den af mig
omnämnda utskickade har återkommit från polska Livland, lemnat en muntlig rapport och
ett bref från dem, i hvilket de skrifva, att man redan känner till dem vid H. M;ts hof,
ty under förflutna år har ett särskildt bud skickats, som tagit hustrun till hennes
köttslige broder, hvilken är i Ryssland, men lemnat dem qvar, och nu önska de resa till
Ryssland samt begära blott penningar, omkring 100 rubel, för skulders betalning och
ordnande af afresan. Men jag eger ej något svar af Er på mitt förra bref om dem, och
penningar vågar jag ej sända dem. Alldenstund man, såsom ofvan är nämndt, känner
till dem vid hofvet, ber jag Er, min herre, att sända mig Er befallning rörande det nu
omnämnda." |
|
|
På detta bref svarade Makarov den 11 September: att
kuriren icke blifvit afsänd, derför att han är sjuk "och ännu i denna stund icke
tillfrisknat, och att jag i detta ärende icke kan skicka någon annan. " |
|
|
Den 13 Okt. 1725 skrifver Repnin till
Makarov från Riga:
"Den 11 sistl. September skref Ni till
mig på H. M:ts befallning om den bekanta qvinnan: om hon verkligen är skyldig och icke
mer än 100 rubel, så har H. M;t befalt, att på ett fintligt sätt betala dem, och i
enlighet med detta Ert bref har jag, min herre, skickat ett särskildt bud till polska
Livland och med honom 100 efimki i penningar. Nämnda qvinna med man och fyra gossar, 15,
13, 10 och 5 år gamla, hafva blifvit hitförda 29), och penningarna betalade.
De hållas här likasom de förre, under uppsigt och förses med tillräcklig föda; de
frukta blott mycket för att en lång tid komma att hållas under uppsigt."' |
|
|
Den 14 Nov. påminner Repnin ånyo, "att de personer,
som äro under uppsigt hos honom och äfven de, som blifvit tagna från Litaven",
äro fortfarande under uppsigt och icke litet förvånas deröfver och anföra klagomål;
i synnerhet de, som blifvit förda från Litaven, klaga öfver, "att de måst lemna
sitt hem och resa hit", och derför upprepar han sin anhållan, "att jag måtte
få någon befallning om de nämnda arrestanterne, i ty att jag för min egen person
fruktar för de klagomål, som de redan anföra." |
|
|
Repnin, som tackar Makarov för
nyårsönskan och sjelf önskar honom ett godt nytt år, skickar d. 6 Jan. 1726 "en
uppgift på det antal bekanta personer, som underhållas i arrest; till utgifter har jag
användt penningar:
"Till betalning af skulden, som åsamkats i polska
Livland: 100 efimki.
"Till föda, kläder och skodon för alla dem, som voro i Livland och polska Livland:
70 efimki och 190 ryska rubel.
"I ryskt mynt med beräkning af en efimka till 95 kopek inalles till utgifter 351
rubel, 51 kopek." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Den 18 januari skrifver Makarov:
"För den omtalade qvinnan, om hvilken Ers Exc. skrifvit, har en kurir fått i
uppdrag att afresa och skall snart afresa. Var god och skaffa henne af denna anledning
till resan både släde och pelsar. Jag hoppas, att jag härifrån skall kunna skicka med
kuriren en stor släde." |
|
|
Del 17
Den 23 januari svarar Repnin:
"Med anledning af hvad Ni behagat skrifva till mig om den bekanta qvinnan, att
nämligen med snaraste en särskild kurir skall afsändas för att hemta henne och att man
skall anskaffa släde och pels, så får jag, på grund af Ert bref, tillägga hvad som
endast för Er är bekant, min herre, ur mina föregående bref, att ifrågavarnade qvinna
med man och barn icke är ensam utan att med henne är hennes köttslige broder jämte
hustru och barn, hvilka lefvat med henne i en by här i Livland; och ifrån polska Livland
har hemtats ifrågavarande qvinnas äldre syster med man och barn; inalles underhållas nu
här 3 familjer, hvaröfver jag härmed öfversänder en förteckning. Jag ber Er, min
herre, med den ifrågavarandekuriren tillkännagifva, om jag skall sända alla eller blott
den ifrågavarande qvinnan ensam med barnen, och hvad jag har att göra med de
öfrige."
"Förteckning:
"Qvinspersonen Krestina Skovorosjtjanka med man ). De
hafva två söner, den ene 12, den andre 6 år gammal, samt två döttrar den ena 9, den
andra 2 år gammal, summa sex.
"Denna Krestina Skovorosjtjankas köttslige broder
Fredrik Skovoronskij med sin hustru Katarina. Han har två styfdöttrar, den ena 12, den
andra 7 år gammal; summa fyra (de hafva lefvat som bondfolk på en gård i Livland 30).
"Denna Krestina Skovorosjtjankas äldre köttsliga
syster Anna med mannen Michail Jakimovitj (hvilka hafva lefvat i en by i polska Livland).
De hafva tre söner, en 15, den andre 13 och den tredje 7 år. Summa fem.
"In alles 15 personer." |
|
|
Samma dag som brefvet med denna förteckning afskickades,
d. v. s. den 23 Januari 1726, skref Makarov till Repnin:
"För den ifrågavarnde qvinnan och hennes familj har härifrån
afskickats gardes-sergeanten Lev Mikulin; när han anländer till Riga, torde Ni hafva
godheten skicka honom tll Druja i polska Preussen och gifva honom några soldater till
eskort. Men när han återkommer derifrån med några personer, så var god och sänd den
ofvannämnda qvinnan jämte hela hennes familj hit; med denna Mikulin skickas härifrån
två slädar, tre räfskinnspelsar och fem stycken damasttyg, hvaraf Ers Excellence
behagade låta göra varma kläder åt dem. Om det felas något, behagade Ni låta köpa
det, och hvad som är nödvändigt till resan, torde Ni på meranämnde Mikulins begäran
låta anskaffa, på det att de utan nöd måtte komma hit." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Mikulin afreste dagen förut enligt följande befallning,
som från kabinettet meddelades postkansliet:
"Enligt
Hennes Kejserliga Majestäts befallning affärdas i en vigtig angelägenhet kuriren Lev
Mikulin till Riga. Postkansliet har derför att åt honom och honom åtföljande person
utfärda anvisning på fyra posthästar till Riga, enligt föreskrifven skjutslega.
Alexej Makarov.
St. Petersburg.
Den 22 januari 1726. Expedieradt s. d." |
|
|
Del 18
Repnin skref d. 30 Jan. 1726:
"Min herre! Ert bref från St. Petersburg af d. 23
Januari har jag i går mottagit genom den afsände sergeanten Mikulin, och enligt detta
bref skall jag skicka denna sergeant Mikulin jämte eskort från Riga till Druja;
likaledes då han derifrån återkommer, skall jag afsända samme Mikulin och den honom
åtföljande qvinnan med hela hennes familj efter att hafva vederbörligen, enligt Ert
bref, tillgodosett deras behof; dessutom skall jag äfven afsända de andra af samma
familj, hvilka Ni känner af mina föregående skrifvelser och öfver hvilkas antal jag
härmed bifogar en förteckning. Hvad åter damastkläderna angår, om hvilka Ni behagat
skrifva till mig, så har jag bestält sådana åt endast qvinnorna, men åt männen har
jag bestält drägter af kläde." (Mottaget d. 4 Febr. 1726.) |
|
|
De 21 Februari meddelar Repnin:
"Denna dag hafva ifrågavarande personer afsändts med segeanten Mikulin
(undantagandes endast Latisjka, Fredrik Skovoronskijs hustru, jämte hennes barn och hans
styfbarn, hvilka med tårar i ögonen bådo, att man skulle lemna dem här, och är det
äfven olämpligt att låta dem resa, hvarför också mannen lemnat henne qvar). Till
deras förfogande hafva stälts sjutton hästar och i skjutspenningar 56 rubel, 10 kopek,
samt till föda under resan 50 rubel; vidare har åt dem gjorts kläder och skodon och
förfärdigats en släde. Men huru mycket som utgifvits för deras räkning under
vistelsen i Riga, derom skall jag snart skicka Er uppgift." |
|
|
Den 13 mars skickade Repnin till Petersburg den utlofvade
uppgiften med anhållan, att man skulle underrätta honom om, på hvilket konto dessa
utgifter skulle uppföras, eller om penningarna skulle skickas från kabinettet. Här
nedan meddelas denna uppgift:
|
Efimka
(Thaler) |
Grosch |
Rubel |
Kopek |
"Då den ifrågavarande qvinnan infann sig och
begärde, på grund af nöd, gafs henne |
-------- |
-------- |
5 |
-------- |
Till betalning af skulden, som gjorts i polska
Livland |
100 |
-------- |
-------- |
-------- |
Kosthållet i Riga för dem alla |
50 |
-------- |
154 |
7½ |
För kläder, skodon och säng |
-------- |
-------- |
268 |
48½ |
Gratifikation åt qvinnan Latisjka, som
lemnades qvar och sedan skickades hem till sin gård |
-------- |
-------- |
10 |
-------- |
För slädtransport |
-------- |
-------- |
20 |
-------- |
För skjuts till St. Petersburg och underhåll
under resan |
-------- |
-------- |
106 |
10 |
Till hyra för bostad åt ifrågavarande
personer |
13 |
18 |
-------- |
-------- |
|
==== |
==== |
==== |
==== |
Summa |
163 |
18 |
563 |
66 |
Den 13 mars 1726." |
|
Fotnoter
Tillbaka |
Att härofvan nämnda summa snart blifvit utanordnad åt
Repnin, synes af följande bref från honom till Makarov af den 10 April 1726:
"Min herre! Er skrifvelse af den 2 innevarande April med
bifogad vexel å 726 rubel 66 kopek, hvilken summa användts för de bekanta personerna,
har jag mottagit och befalt, att ofvannämnda belopp skulle insättas i Rigas ränteri.
Att Ni äfven underrättar mig om H. M:t Kejsarinnans ankomst hit, derför tackar jag Er
förbindligast, och med synnerlig glädje väntar jag så kära gäster hit."
|
|
|
Fotnoter
1) Webers bref härom (berättelse till
hannoverska Geheimrats collegium) är tryckt i Schmidt-Phizeldeks arbete:
"Materialien zu der Russischen Geschichte". I. 203-217. Fransk öfversättn. af
detta bref i "Mémoires du règne de Catherine" 605 o. ff. Nästan samma
berättelse i De la Motrayes "Travels" (III, 128), hos Mauvillon (Histoire de
Pierre 1) och i "Loisirs du chevalier d´Eon" VI, 18.
2) Hübners Genealogische Tafeln. (Tab. 113).
Supplementet till samma arbete s. 168. Milissantes Jetzlebendes Europa, I, 17
3) Vie di Charles XII och Histoire de Russie
sous Pierre le Grand (1760) s. 225. Tysk uppl. s 262
4) Hans fullständiga namn var: Graf Ingaz
Amadeus v. Bussy-Rabutin. Hans berättelse. af. d. 28 Sept. 1725, finnes tryckt i
Büschings Magazin XI, s. 481 o. f.
5) Hupel: Nordische Miscellaneen II, 219 och V,
233.
6) Nordberg: Carl XII:s historia II, 132.
7) Lagerbring: Abriss der Schwedischen
Reichshistorie s. 32.
8) I artikeln: "Das Mädchen von
Marienburg", tryckt i Aprilhäftet 1857 af Braunschweigska tidskriften
"Westermanns Illustrirte Monatsschrift". Der meddelas intressanta,
förfullständigande upplysningar om pastor Glück. Jfr med denna artikel Bülau:
"Geheime Geschichten und räthselhafte Menschen", Leipzig 1857, VIII, 502.
Äfvenså "Das Inland", 1858, n:o 51. Tack vare hr B. Iversens förbindliga
tillmötesgående har jag haft tillfälle att läsa icke blott sjelfva den tryckta artikel
(das Mädchen won Marienburg), som hans fader författat, utan äfven det mera
fullständigt affattade manuskriptet. Jag kan likvål icke dölja, att hr Iversens bevis
icke hafva öfvertygat mig om riktigheten i hans åsigt, att Katarina I var syster till
fru Berg, född Badendik; sjelf tillstår han, att säkerheten af ofvan nämnda dames
förvandtskap med denna slägt bekräftas hvarken af kyrkböckerna eller några som helst
andra urkunder.
9)Büschings Magazin (III, 190). Densammes
"Gelehrte Abhandlungen u. Nachrichten aus u. von Russland", I, 231.
Mémoires secrets du sieur Villebois. Bruxelles 1853 (Amiral Villebois var gift med pastor
Glücks dotter). Neuere Geschichte der Chinesen, Japaner etc. XVII, 118 o. f.
Mémoires du règne de Catherine I. Havens "Efterrætninger om det
Russiske Rige" I, 403.
10) Af Glücks tre döttrar var den äldsta gift
med generalfälttygmästaren Villebois, den andra med baron Vitinghoff från
östersjöprovinserna och den tredje med öfverste Koskull.
11) "Istorija Rossii", XVIII, s. 210.
I Bestusjevs der tryckta bref hänför han till ordet Livland epitetet
"svenska", hvilket i originalet oriktigt hänföres till pastorn i Marienburg,
Detta område var då deladt mellan Polen och Sverige. Straxt efter här omhandlade
artikel är införd ytterligare en biljett, bifogad Bestusjevs bref.
12) Drevnjaja i Novaja Rossija 1877, I.
13) Istorija Rossii, XVI, 70.
14) Förf:s här öfversatta uppsats utkom 1877.
Öfvers:s anm.
15) "Om kejsarinnan Catharina I:s af
Ryssland härkomst, af G.B. Nedström". Malmö 1856.
16) Gården Germundered, omkr. 1½ mil från
staden Borås, betraktas äfven af svenskarna såsom Katarina I:s födelseort.
17) Hupel: Nordische Miscellaneen II, 223.
18) Denna förmodan har redan blifvit uttalad af
Hupel, Nord. Mise. II, 224. Det ryska ordet voron betyder, liksom det tyska Rabe,
på svenska korp. Öfv:s anm.
19) Kunung Karl XII:s historia II, 132.
20) Büschings Magazin IX, 338, i Bassewitz
"Eclaireissements".
21) Nordische Miscellaneen II, 222.
22) Ryska ordet rabá l. rabynja
bet. slafvinna. Öfvers:s anm.
23) Bülau: "Geheime Geschichten" VI,
289.
24) Jag syftar på den lundensiska disputationen
om Katarina I:s härkomst. Hr Nedström kände blott till första delen af Albedyhlls
arbete; han hade sig ej bekant tillvaron af den andra, hvarest står att läsa den af mig
kritiserade uppsatsen.
25) Familjen Skovoronskijs slägttafla i
"Büschings Magazin" III, 191. Jfr äfven "Russk. Rodosl. Kniga" 1873,
sid. 190. |
|
Sidans topp |
26) "En liten plats belägen
en half mil från Visjkasjön", är tillagdt i originalet; samma upplysning finnes
enligt kabinettets handlingar i Solovievs "Istorija" XVI, 86.
27) Obrók, afgäld, som den lifegne betalade till
sin herre. Öfver. anm.
28) Büschings Magazin III, 190
29) Antagligen skedde detta just dagen förut,
d. 12 Okt., enl. Büschings uppgift, och Repnin skyndade att derom inrapporttera till
Petersburg. Büsching visar, att tiden för de båda familjernas affärd icke är riktig;
det är tydligt, att uti denna uppgift kunde den officer, på hvilken han stöder sig,
hafva misstagit sig.
30) Hendrikov.
|
|
|
Hela dokumentet
Artikel skriven av J. Grot 1880, sida 571-587,om Katarina 1:s härkomst.
Publicerad i Historiskt bibliotek/utgivet av Carl Silfverstolpe Stockholm 1875-1880. |
|