Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt
Tillbaka Tillbaka

Om Kejsarinnan Katarina I:s härkomst.

Af J. Grot.

Översikt över hela dokumentet
utskriftsversionen.

Följande dokument är en avskrift av en artikel skriven av J. Grot utgiven i Historiskt bibliotek av Carl Silfverstolpe i Stockholm 1880. Den är omfattande och svår att få grepp på varför jag har delat in den i mindre delar som sammanfattas här nedan, och därefter följs av artikeln.

Denna sida är till för att kunna skrivas ut och omfattar ca 14 A4 sidor i utskriven form.


Sammanfattning av de antagande som fanns efter Katarina I:s död 1727, om hennes härkomst.

Del 1

Det påstods att hon var barn till Baron d´Albedyhll och det påstods att hon var barn till qvartermästaren Johan Reinholdsson Rabe.

En tid fanns en polemik mellan dessa båda släkter.

d´Albedyhlls ättling utgav en bok där de helt avsvär sig släktskapet med Katarina I.

Del 2

Kasten Rabe I Falkenberg håller fast vid antagandet. Här finner Du den viktigaste delen av urkunden dvs. Lars Kinströms dokument om släkten Rabes som inlämnades till tinget i Åhs härad, samt J. Grot´s kommentarer om den.

Del 3

d´Albedyhll´s genmäle

Del 4

Katarina I har själv erkänt sig vara svenska till börden, hävdade familjen Rabe

Del 5

Hur uppkom ryktet?

Del 6

Weber´s avhandling "Das Veränderte Russland" uttrycker misstroende till ryktet.

Del 7

Syster Kristina Hendrikova besöker Katarina I 1721 i Riga.

Del 8

Kristina Hendrikova inlämnar en böneskrift 1725.

Del 9

Repnin meddelar att Kristina lever som livegen och förrättar bondfolks arbete och betalar obrok.

Del 10

Makarov svarar Repnin att Katarina I anser att man borde underhålla kvinnan och hennes man.

Del 11

Repnin berättar att Kristina pratar för mycket och borde föras till Ryssland.

Del 12

Makarov meddelar att Katarina har befallt att Kristina och hennes familj ska föras till Ryssland. En särskild kurir sänds till Litaven för att föra dem till Katarina.

Del 13

Repnin meddelar att det finns ytterligare en kvinna som talar vitt och brett och som är syster med Kristina, och därmed syster till Katarina I.

Del 14

Utdrag ur en dagbok skriven av en officer skickad till Litaven för att uppsöka den andra systern till Karl Skovoronskij, nämligen Anna Efimovska. Den andra systern till Katarina I.

Del 15

Skriftväxling mellan Repnin i Riga och Makarov om hur kvinnorna ska föras till Katarina I.

Del 16

Repnin meddelar att det nu är tre familjer som ska sändas till Katarina I, nämligen Kristina, Anna och brodern Fredrik.

Del 17

Repnins redovisning av avsändandet av personerna och kostnaderna man haft i Riga, och en bekräftelse på att kostnaderna ersatts.

Del 18


Översikt över
Artikel skriven av J. Grot 1880, sida 571-587,om Katarina 1:s härkomst.
Publicerad i Historiskt bibliotek/utgivet av Carl Silfverstolpe Stockholm 1875-1880.


Om Kejsarinnan Katarina I:s härkomst.

Hela dokumentet

Af J. Grot.

(öfversättning från ryskan af Th. Westrin.)

Fotnoter
Tillbaka

Såsom bekant, har en mängd hypoteser framstälts rörande Peter den stores andra gemåls härkomst.

Frågan om denna har på främmande språk, isynnerhet tyska, alstrat en hel litteratur, som icke saknar sitt intresse. Men som på vårt språk hittills ingenstädes i tryck framlagts en fullständig samling af dessa antaganden, vill jag här först och främst i korthet uppräkna dem med angifvande af källorna.

  1. Katarina var oäkta dotter af en lifegen estnisk bondqvinna och född i byn Ringen i distriktet Dorpat; hennes fader var förre svenske öfverstelöjtnanten von Rosen, egaren af denna possession. (Uppgift af hannoverska residenten Weber, som hört den af en skollärare Wurmb, som lefde i Glücks hus) 1).
  2. Hon var född i Ringen, men hennes fader var Rosens granne, baron d´Albedyhll; hon var först gift med öfverstelöjtnant Tiesenhausen och blef enka efter honom (Hübner) 2).
  3. Hon var född i Ringen, men hennes fader var dödgräfvare (Voltaire) 3)
  4. Hon var dotter till Alvendal och en hans lifegna qvinna, hvilken han sedermera gifte bort med en rik bonde, som med henne fick ytterligare en dotter. (Kejserlige ministern grefve Bussy-Rabutins berättelse). 4)
  5. Hon var livländska med afseende på boningsort och sina föräldrars härkomst (Hupel) 5)
  6. Hon var dotter af svenske qvartermästaren Johan Reinholdsson Rabe och dennes hustru, Elisabet, född Morits, med hvilken han gift sig i Livland, när han låg i garnison der på 1670-talet. När han återkommit till sin födelsebygd, Vestergötland, föddes honom dottern Marta (sedemera Katarina), 1682, och två år efteråt afled han. Hans enka reste genast med barnen tillbaka till Livland, och vid hennes död blef denna dotter upptagen i Glücks hus. Der blef hon förlofvad och, såsom somliga säga, äfven gift med en ung dragon, då plötsligen ryssarna visade sig utanför Marienburg. (Svenske häfdatecknarne Nordberg 6) och Lagerbring. 7)
  7. Hon var dotter af borgaren i Riga, Peter Badendik (död 1683 el. 1684), hvilken var gift två gånger och hade med sin första hustru fem, med sin andra fyra barn. Katarina var född d. 5 Februari 1679 (Iversen). 8)
  8. Hennes fader var en från Litaven bördig man, Skovronskij, som flyttat öfver till Dorpat, der hon också var född af hans lagliga hustru. Hon var först döpt i den katolska läran, men öfvergick sedermera till den lutherska bekännelsen. 9). (Blüsching, Villebois, "Kinesers och Japanesers nyare historia").

Jag anser icke nödvändigt att närmare utveckla alla faserna i dessa sägner och hörsagor, som här påpekats endast i allmänna drag. Jag lemnar helt och hållet utan afseende de mot hvarandra stridande uppgifterna om Katarinas barndom och, öfver hufvud taget, om hennes lif före hennes sammanträffande med Peter den store. Jag vill blott anmärka, att en öfverblick af antagandena om denna gåtlika qvinnas härkomst och första öden kan erhållas 1) i Schmidt-Phizerldeks ofvanför nämnda arbete; 2) i Bülaus uppsats; 3) i Iversens artikel och 4) i Gustaf d´Albedyhlls svenska arbete: "Skrifter af blandadt, dock mäst politiskt och historiskt innehåll". (Nyköping) I (1799) sid. 198 och II (1810) sidd. 76-135.

Fotnoter
Tillbaka

Del 2

En uppsats, som finnes tryckt i det sistnämnda af dessa arbeten med titel: "Handlingar till ytterligare upplysning af kejsarinnan Catharina I:s härkomst", är af intresse mest derför, att vi deri påträffa tte slags polemik emellan ättlingarna af de tvenne personer, hvilka traditionen tillagt och delvis ännu i dag tillägger faderskapet till Katarina I, nämligen mellan d´Albedyhll, utgifvaren af boken, och svenske läraren Rabe. d´Albedyhll (född 1758, död 1819) utnämndes 1775 till sekreterare vid svenska beskickningen i Petersburg och var 1789 Gustaf III:s sändebud i Köpenhamn. Han afstår från hvarje anspråk på att underhålla ryktet rörande sin förfader och förklarar detta hafva tillkommit så, att efter Katarinas upphöjelse rykten om hennes härkomst kommo i svang vid hofvet och naturligtvis läto henne härstamma från en adlig ätt. Pastor Glücks dotterson, sonen af den med hans tredje dotter gifte baron Koskull 10), följer, ifråga om Katarinas härkomst, Webers åsigt och skref härom i början af 1780-talet en uppsats, i hvilken han bl. a. säger, att "man ville framställa den föräldralösa såsom icke ovärdig en tsars hand och spira och derföre hittat på, att hon var d´Albedyhlls lagliga dotter och blifvit öfverstelöjtnant Tiessenhausens brud". d´Albedyhll, som låtit trycka Koskulls bref i detta ämne, öfverensstämmer, tycks det, med denne. Hvad familjen Alvendal beträffar, som omnämnes af kejserliga sändebudet Rabutin, anmärker utgifvaren af ofvannämnda bok, att ett sådant namn aldrig funnits och att, om det någongång hörts i samtalsspråket först i Livland och sedermera äfven i Sverige, detta varit endast en förvrängning af den rigtiga formen: Albedyhll.

Mycket envisare i att hålla fast vid ryktena om sin förfader var Kasten Rabe, lärare i staden Falkenberg; sedan han i första delen af Albedyhlls arbete fått läsa brefvet från Koskull, hvilken ingenting nämnt om dessa rykten, inlät han sig i brefvexling med Albedyhll och sökte bevisa sannolikheten i traditionen om Katarinas svenska härkomst.

I S. M. Solovievs historia påpekas en urkund, hvilken på ett mycket afgörande sätt bekräftar Villebois´, Büschings och Havens vittnesbörd, att Katarina var dotter af en livlandsbo Samuel Skovronskij. Denna urkund är ett bref till henne från Peter Bestusjev (Riga d. 25 juni 1715) derom, att han, enligt hennes befallning, i Kreutzburg sökt efter familjen Veselevskij och bland annat utforskat, att Skovorodskij (sic!) varit gift med en kurländska, Dorotea Hahn, och med henne haft två söner och fyra döttrar, af hvilka den tredje i ordningen, Katarina, lefvat i Kreutzburg hos sin moster, Maria Anna Veselevska, men vid tolf års ålder blifvit upptagen hos pastorn i Marienburg i svenska Livland. Vår historieskrifvare tillägger, att Katarina var född 1683, emedan, enligt holländska residentens berättelse, hon d. 5 April 1724 lefvat fyratioett år 11). N. I. Kostomarov åsyftar sannolikt denna urkund, då han i sin vidlyftiga uppsats: "Katarina Alexejevna, Rysslands första kejsarinna" 12) säger: "Af handlingar i stats-arikivet veta vi endast, att Katarina var dotter till en bonde Skovronskij". Hr Soloviev var försigtigare, i det han endast sade, att Katarinas fader var en "Livlandsbo" 13). Beklagligtvis anger hr Kostomarov enligt sin vana icke närmare den källa, på hvilken han stöder sig. Men sannolikt är det just samma bref från Bestusjev, på hvilket hr Soloviev åberopar sig. Huru dermed än må förhålla sig, så kan man anse frågan rörande KatarinaI:s härkomst för afgjord och det skulle till och med icke vara af behofvet att tala vidare om den svenska traditionen och om öfriga ofvan uppräknade gissningar, ifall denna sägen icke i Sverige tills dato med gammal seghet hållit i sig och icke tid efter annan ginge igen i detta lands litteratur. Ännu helt nyligen 14), under min vistelse i Stockholm, aftryckte tidningen "Aftonbladet", såsom en nyhet, en urkund rörande detta ämne. Denna hade tjugu år förut offentliggjorts i en afhandling om Katarina I:s härkomst, som författats vid Lunds universitet 15). Urkunden hade första gången tryckts i Albedyhlls af mig ofvan omnämnde bok: "Skrifter" etc., och derför vill jag också återvända till honom.

Fotnoter
Tillbaka

Del 3

Hvad är då detta för en urkund? Det är ingenting annat än ett "Utdrag af Domboken, Hållen vid Åhs härads laga hösteting i Wäby d. 15 September 1758". Det under denna titel bevarande papperet innehåller utdrag af en beskrifning öfver slägten Rabe, som uppgjorts af denna familjs egna medlemmar. Såsom slägtens stamfader nämnes kaptenen vid Elfsborgs infanteriregimente Reinhold Johansson Rabe, en från den mecklenburgska staden Rostock bördig adelsman, som i sin ungdom slagit sig ned i Sverige och 1660 stupade utanför Fredrikshald i Norg. Hans hustru Katarina var dotter till kyrkoherden Ravingius i Rångedala. De hade två söner och tre döttrar. Derefter uppräknas alla dessa barn jämte deras afkomlingar.

För oss är af vigt endast hvad som meddelas om den andre sonen i ordningen, qvartermästaren vid Elfsborgs regemente Johan Reinholdsson Rabe: "Han egde till fru Elisabeth Morits, hvilken tillförene varit gift med en sekreterare i Riga stad och hade inga barn med honom, men aflade med hr regimentsqvartermästaren en son Sven Reinhold och en dotter Catharina. Efter hr regemenstqvartermästarens död 1684 på Germundared 16) blef hans lekamen begrafven uti sina fäders graf i Toarps kykochor hvars värja han i fält brukat, till vårdtecken af dess tappra uppförande i fält, med flor är till finnandes i samma kyrkochor. Straxt efter döden reste dess enkefru, Fru Elisabeth Moritz, med begge sina små barn öfver till Liffland. I tilltagande åren har sonen Sven Reinhold tjent sig upp under svenska armén och blifvit slagen i Polen, men dottren Catharina har den högsta Guden utsedt större lycka. Hon blef den Stormägtigste kejsar Czar Peters kejsarinna och Gemål samt regerande Drottning i Ryssland, som detta jordiska, lemnade 1727 hvars ofvannämnde och efterföljande arfvingar i underdånigste vördnad icke dristat sig som slägtingar anmäla, dock hederligt och ärbart folk, som hvars mans beröm ega, som känner dem."

Sedermera uppräknas på samma sätt barn och efterkommande af kapten Reinhold Rabes öfriga söner. Afskrifen slutas med följande rader: " Och emedan förestående Dokument blef alllmänneligen uppläset och behörigen examineradt så intygades både af nämnd och tillstädes varande tingssökande, att det till alla delar sin riktighet eger, som till bevis länder, och hvarom Utdrag af protokollet, uppå begäran meddeltes. På häradsrättens vägnar: Petter Johan Montan."

Sålunda är denna så omtalade urkund, hvilken är tillkommen 1758 eller öfver trettio år efter Katarina I:s död och stödd endast på hörsagor, i sjelfva verket icke ens någon urkund; vi skola här nedan få se, att den icke anfor något af vigt utöfver de upplysningar, som vi tills dato erhållit.

Framför allt måste vi fästa afseende vid läraren Rabes bevisföring; han har nedlagt särskild möda på att anskaffa detta papper och bifogar detsamma ett utförligt, hela hans slägt omfattande, slägtregister, som han erhållit med stor möda hos en prest. Enligt hans ord anstäldes undersökningar om Katarina I:s vestgötska härkomst redan 1725 d. v. s. när Peter den stores gemål uppsteg på tronen, och bland slägtens medlemmar lefver traditionen om ett visst fordom af dem erhållet understöd och om ett dem tillhörigt men beklagligtvis förkommet bref från den mäktiga kejsarinnan, i hvilket bref begärdes upplysningar om familjen Rabe. Det är ganska sannolikt menar pedagogen från Falkenberg, att just detta bref föranledt uppgörandet af slägtregistret, som varit i hans händer, och hvilket var försedt med påskrift, att denna slägttafla skulle meddelas samtliga slägtingar till granskning och sedermera, rättad och präntad, öfversändas till Ryssland.

Vidare meddelar läraren Rabe berättelser af pastorerna i orten och andre gamle män, att de kände den familj, ur hvilken Katarina utgått; en bonde hade till och med att förtälja, att han burit henne på sina armar, när han från jagten ("med skjuteri") plägade gå till hennes far. Dessutom hade traktens innevånare hört, att deras förfäder från Ryssland fingo utmärkt kornbröd och mjöl af den ypperligaste mäld i lädersäckar.

>

Fotnoter
Tillbaka

Del 4

Härtill genmäler Albedyhll att, om verkligen någon särskild gunst visades slägten Rabe eller orten, der hennes medlemmar lefde, det tvifvelsutan skulle vara till finnandes officiella bevis derpå; men han hade sig bekant, att åtminstone grefve Panin, som 1748 blef rysk minister i Sverige och rappellerades 1759, icke hade något som helst dylikt uppdrag, men att å andra sidan ett landtråd från Livland, Wolffenschildt, under Elisabet Petrovnas regering, på hennes befallning, måst uppsöka Katarinas anförvandter och att alla dessa behandlades synnerligen nådigt 17). "Mycket beklagar jag", tillägger Albedyhll, "att under mitt vistande vid ryska vid ryska hofvet (1778-1784) hr Rabe icke vändt sig till mig; kanske skulle jag då hafva kommit sanningen närmare på spåren i denna fråga. Men jag hindrades att i eget namn öppet deruti göra några undersökningar af den omständigheten, att mitt namn spelade en rol i gissningarna om Katarinas härkomst, hvarföre man skulle kunnat misstänka mig för några sjelfviska afsigter. Nu deremot skulle det, såsom jag fruktar, vara svårt för hr Rabe att råka på tillförlitliga spår. I Petersburg skulle det, enligt min tanke, vara förgäfves, ja till och med farligt att anställa undersökningar; kanske skulle det gå för sig hos någon liebhaber af historien, och dessutom uteslutande i vetenskapens intresse utan att låta framskymta något personligt intresse."

I det han gendrifver rektor Rabes hypoteser, anmärker d´Albedyhll mycket riktigt att, om kejserliga huset sjelft ända från Katarina I i sin slägt upptagit såsom hennes broder grefve Skovronskij och som hennes systrar grefvinnorna Hendrikova och Efimovska, så är det svårt att icke erkänna dessa slägtförhållanden, och af hvad skäl skulle Katarina för öfrigt erkänt dessa som systrar, personer, af hvilka hon kunde vänta sig hvarken ära eller nytta, så mycket mer som man aldrig tillskrifvit dem någon hög härkomst och Katarina sjelf öppet utnämnde brodern till grefve, och derefter förunnade sina systrars män samma värdighet. Å min sida tillägger jag, att, enligt Rabes genealogiska tabell, Katarina haft blott en bror, som stupade i kriget i Polen. Men hvarför skulle hon såsom köttslig broder och köttsliga systrar hafva erkänt för henne alldeles främmande personer? I det han funderar öfver möjligheten af Katarinas härkomst från Rabe, tager Albedyhll namnet Skovoronskij i betraktande och frågar: "Månne icke dess midt –voron- angifver det tyska namnet Rabe" 18). Läraren Rabe upptog med tacksamhet denna fingervisning och såg deruti ett nytt bevis för sina hypoteser. Troligen skulle dock Albedyhll aldrig kommit på den tanken, om han vetat, att skowron är ett polskt ord, som betyder lärka.

Vidare fäster Albedyhll uppmärksamheten på Katarinas fadersnamn Alexejevna, d. v. s. Alexejs dotter, och önskar veta, på hvad skäl hon fått detta namn. För oss är det numera af Gordons journal bekant, att detta fadersnamn gafs henne vid öfvergången till den grekisk-katolska religionen efter hennes fadder, tronföljaren exej.

Fotnoter
Tillbaka

Del 5

Ett af kärnskälen, på hvilket anhängarna af hypotesen om familjen Rabe gerna stöda sig, består deruti, att Katarina sjelf erkänt sig vara svenska till börden. Karl XII:s häfdatecknare, Nordberg, meddelar en berättelse, som han hört af en ryss under hans vistelse i Stockholm 1722, att tsaren, efter Nystadska fredsslutet året förut, på skämt frågat sin gemål, huru hon förestälde sig, att det nu skulle gå med henne, då han enligt fredsfördraget förbundit sig, att återlämna alla svenska fångar, och som äfven hon tillhörde detta tal, kunde han icke längre behålla henne hos sig. Härvid skall kejsarinnan hafva kysst honom på handen och svarat, att hon vore hans undersåte och måste lyda alla hans bud, men att det näppeligen kunde falla honom in att skicka henne tillbaka, då hon hade lust att stanna qvar. Då skall tsaren hafva sagt: "Jag skall utlemna alla de öfriga, men hvad dig beträffar vill jag tillse, om det är omöjligt att uppgöra en öfverenskommelse med svenska kungen. 19)".

På samma sätt anför läraren Rabe ett ställe ur ett samtal mellan Katarina I och hennes sedermera blifvande måg, hertig Karl Fredrik af Holstein, i hvilket hon yttrade, att hon skulle hafva blifvit hans undersåte, om lyckan icke öfvergifvit Sverige och om icke Sverige brutit den ed, som det svurit den store Gustafs hus 20). Men då han anförde detta bevis, glömde han, att till Sverige hörde äfven Livland, der Katarina utan allt tvifvel tillbragte sin första ungdom; härpå fäste redan Hupel uppmärksamhet 21).

Slutligen resonnerar läraren Rabe på följande sätt till försvar för sin åsigt: "Om våra historieskrifvares antagande icke är riktigt, så är det svårt att förstå, hur det kunnat falla dem in att inblanda namnet Rabe i raden af kejsarinnans omtvistade förfäder. Rosen, Albedyhll befunno sig i närheten; Büschings Samuel, Voltaires dödgräfvare eller hvem det än må vara af de öfrige voro det äfven. Men Rabe, detta främmande ljud, detta långt bortom hofvet i en vrå hemmahörande namn, hur har det lyckats detsamma att blifva omnämdt i Petersburg? Den omständigheten att en svenska officer några år vistats i garnison i Riga kunde visserligen icke gifva anledning till gissningarna om hans person tjugu år efteråt. Hvarför skulle man just börja tala om honom och icke om några andra samtida tjenstemän, om det icke funnes anledningar dertill … Men man skulle kunna uppgifva många orsaker, hvarför detta namn icke blifvit erkändt. Dessutom kan man ej undgå att anmärka den omständigheten, att de förnämsta skriftställare, som stå på min sida, uttala namnet olika: det bevisar, att de icke upprepat hvarandras ord, utan att hvar och en hade sina skäl. "Adlerfelt kallar honom Rabin, Lagerbring Raab och Nordberg Rabe." Härpå måste man svara, att ryktet om Katarinas härkomst från Rabe visst icke uppstod först i Petersburg utan troligen öfverförts, antingen från Sverige eller Livland, der det nog kunnat finnas menniskor, som hade intresse för den ifrån Sverige med sin dotter utflyttade enkans öde. Efter hvad läraren Rabe intygar, hafva vi sett, att från Vestergötland företogos redan 1725 spaningar härom. När Nordberg meddelar berättelsen om Katarina I;s svenska härkomst, säger han, att han hört den af en gammal hederlig, trovärdig man; han tillägger, "att denna historia blifvit noga undersökt och att hon än i dag bekräftas såväl af kyrkoböcker som af ännu lefvande personer". (Här menas den omständigheten att qvartermästaren Rabe gifte sig i Livland, att efter hans död i fäderneslandet hans hustru med sina barn återvände till Östersjöprovinserna, hvarest man förlorade dem ur sigte, samtidigt med att det bekanta ryktet uppkom.)

På samma sätt anför läraren Rabe ett ställe ur ett samtal mellan Katarina I och hennes sedermera blifvande måg, hertig Karl Fredrik af Holstein, i hvilket hon yttrade, att hon skulle hafva blifvit hans undersåte, om lyckan icke öfvergifvit Sverige och om icke Sverige brutit den ed, som det svurit den store Gustafs hus ). Men då han anförde detta bevis, glömde han, att till Sverige hörde äfven Livland, der Katarina utan allt tvifvel tillbragte sin första ungdom; härpå fäste redan Hupel uppmärksamhet ).

Slutligen resonnerar läraren Rabe på följande sätt till försvar för sin åsigt: "Om våra historieskrifvares antagande icke är riktigt, så är det svårt att förstå, hur det kunnat falla dem in att inblanda namnet Rabe i raden af kejsarinnans omtvistade förfäder. Rosen, Albedyhll befunno sig i närheten; Büschings Samuel, Voltaires dödgräfvare eller hvem det än må vara af de öfrige voro det äfven. Men Rabe, detta främmande ljud, detta långt bortom hofvet i en vrå hemmahörande namn, hur har det lyckats detsamma att blifva omnämdt i Petersburg? Den omständigheten att en svenska officer några år vistats i garnison i Riga kunde visserligen icke gifva anledning till gissningarna om hans person tjugu år efteråt. Hvarför skulle man just börja tala om honom och icke om några andra samtida tjenstemän, om det icke funnes anledningar dertill … Men man skulle kunna uppgifva många orsaker, hvarför detta namn icke blifvit erkändt. Dessutom kan man ej undgå att anmärka den omständigheten, att de förnämsta skriftställare, som stå på min sida, uttala namnet olika: det bevisar, att de icke upprepat hvarandras ord, utan att hvar och en hade sina skäl. "Adlerfelt kallar honom Rabin, Lagerbring Raab och Nordberg Rabe." Härpå måste man svara, att ryktet om Katarinas härkomst från Rabe visst icke uppstod först i Petersburg utan troligen öfverförts, antingen från Sverige eller Livland, der det nog kunnat finnas menniskor, som hade intresse för den ifrån Sverige med sin dotter utflyttade enkans öde. Efter hvad läraren Rabe intygar, hafva vi sett, att från Vestergötland företogos redan 1725 spaningar härom. När Nordberg meddelar berättelsen om Katarina I;s svenska härkomst, säger han, att han hört den af en gammal hederlig, trovärdig man; han tillägger, "att denna historia blifvit noga undersökt och att hon än i dag bekräftas såväl af kyrkoböcker som af ännu lefvande personer". (Här menas den omständigheten att qvartermästaren Rabe gifte sig i Livland, att efter hans död i fäderneslandet hans hustru med sina barn återvände till Östersjöprovinserna, hvarest man förlorade dem ur sigte, samtidigt med att det bekanta ryktet uppkom.)

Fotnoter
Tillbaka

Del 6

Huru uppkom det då? Första anledningen dertill kunde vara okunnigheten om det öde, som träffat Rabes enka efter hennes afresa till Livland, ty med anledning deraf kunde i hennes hemland lätt uppstå åtskilliga gissningar om hvad som händt henne och hennes dotter. Å andra sidan faller det af sig sjelf, att, efter Katarina Skovoronskijs upphöjelse, öfverallt rykten gingo om hvem hon kunde vara. Sjelva namnet gaf slägtingarna till familjen Rabe i Sverige anledning att undra, om icke hon vore den Katarina, som de förlorat ur sigte. I berättelserna om den af ödet upphöjda föräldralösa qvinnan framträdde emellertid äfven andra namn, som tjenade till stöd för gissningar: såsom Katarina Alexejevnas hemort angaf man Rungen (egentligen Ringen) i Livland, och den svenska Katarinas farmor var född i Rångedala; slutligen kunde äfven finnas klyftiga etymologer, hvilka, då de i midten af namnet Skovoronskij sågo ordet voron, i likhet med Hupel och Albedyhll, deruti upptäckte ett samband med namnet Rabe. Möjligt är äfven, att detta namn kommit i bruk till följd af förblandning med ryska ordet raba, eller rabynja 22), som kunde tilläggas Katarina icke blott på grund af att hon antogs vara född i lifeget stånd, utan äfven derföre att hon var en krigsfånge (krigsfångar kallades då rabij eller slafvar). Icke utan skäl gaf man namnet Rabe än åt Katarinas föräldrar, än åt hennes första, verkliga eller diktade, man. I sitt ofvan omnämnda arbete anmärker Bülau, att denna hennes förste man öfverallt, der han omnämnes, kallas Johan; såsom hans tillnamn hafva vi träffat familjenamnet Rabin, och äfven Katarina kallades under första tiden af sitt äktenskap "die Rabin" 23) , men då många icke kände till det snart upplösta äktenskapet, så kunde lätt den tanken uppstå,att hon var född Rabe". Man kan ej undgå att erkänna, att detta är en mycket sinnrik gissning, men för oss är den af vigt endast såsom ett stöd åt vår nyss härofvan uttalade förmodan: Rabin låter icke som ett tyskt namn; snarare höres i detsamma ett tydligt återljud af de sägner, som tala om den lifegna flickans samhällsställning, ur hvilken, enligt den gängse föreställningen, Katarina utgått.

Fotnoter
Tillbaka

Del 7

Den unge författaren till den här ofvan nämnda svenska afhandlingen 24) (Nedström) räknar Weber till dem, som omfatta åsigten, att Katarina skulle härstammat från Rabe, men han misstager sig: Weber uttrycker tvärtom uti sitt bekanta arbete "Das Veränderte Russland" sitt misstroende till detta rykte. I sin berättelse om det högtidliga firandet i början af 1727 af dagen för Katarinas dop och efter att hafva anmärkt, att vid denna ceremoni ej närvoro storfursten Peter Alexejevitj och hans syster, fortsätter Weber: "Att de så höllo sig undan framkallade ett tyst knot, så mycket mer som vid samma tid till Petersburg ankom en nära slägting till kejsarinnan med tvänne döttrar och trenne söner, åt hvilken genast anvisades ett praktfullt inredt hus och kläder. Det var grefven och grefvinnan Skovoronskij; kejsarinnan tog den äldsta dottern, Sofia, till hofvet i egenskap af dame d´honneur, men de öfriga barnen, som stannade hos fadern, fingo ett för sin värdighet passande underhåll. Dess gästers ankomst gaf anledning till åtskilliga rykten, och somliga vågade till och med göra sig lustiga öfver kejsarinnans härkomst och bland annat opassande prat utsprida ryktet att hennes far varit qvartermästare vid Elfsborgs regemente och modern dotter till en stadssekreterare i Riga; att hennes far hetat Johan Rabe och med sin hustru aflat denna dotter Katarina 1682 i Vara socken i Elfsborgs län; att efter hans död enkan med barnet rest till sina slägtingar i Riga och att, då äfven hon dött, prosten Glück upptagit den fader- och moderlösa och uppfostrat henne. Dessa och dylika, loyala undersåter opassande, utläggningar gåfvo anledning till utfärdande af den likaså nödvändiga som rättvisa ukazen, att ingen vid dödsstraff finge om den aflidne kejsaren och den regerande kejsarinnan föra lasterligt tal, och att de, som bröto mot denna ukaz skulle, änskönt de rättfärdigade sig med sin okunnighet eller sin druckna tillstånd, dock blifva utan förskoning straffade." (Das Veränderte Russland III, 77.)

Såsom orsak till en så sträng åtgärd är att betrakta icke så mycket det af Weber anförda pratet som andra mera nedsättande rykten, hvaraf några kommit till oss och finnas uppräknade i början af föreliggande uppsats; sannolikt förenade sig med dem ytterligare äfven rykten om de vexlingar, som inträffat i Katarinas ställning under mellantiden från Marienburgs eröfring till hennes sammanträffande med tsaren. Beträffande Webers berättelse om Skovoronskijs och hans familjs ankomst till Petersburg i början af år 1729 och om denna familjs förbindelser med kejsarinnan, så försvinna alla tvifvel om blodsbandet dem emellan genom de af mig på senaste tiden påträffade urkunder.

Fotnoter
Tillbaka

Del 8

Af dessa urkunder framgår, att under kejsarinnans vistelse i Riga år 1721, infann sig hos henne Kristina Hendrikova (född Skovoronskaja) och ådagalade, att hon var Hennes Majestäts syster, och att hennes, Kristinas, köttslige broder med sin hustru blifvit under kriget förd i fångenskap till Ryssland; Katarina visade sig nådig mot henne och lät henne gå. 25)

Det var sannolikt på grund häraf som kejsarinnan gaf en af sin gemåls närmaste vänner, kabinettsministern A. V. Makarov, befallning af den 28 Febr. 1722 att låta söka reda på livländaren Dirik Samuilev, Skovorotskijs son, hvilken blifvit krigsfånge, när fältmarskalken Sjeremetiev ryckte in i Livland.

I mars 1723 inberättade Feodor Tjekin från Vologda till Makarov, att han öfver hela provinsen Galits skickat omkring bud i detta ändamål; ungefär samtidigt skrefs om samma sak från lillryska kollegiet i Godjatj, hvarifrån öfverste Michail Miloradovitj svarade i Oktober, att den sökta personen ingenstädes var att finna.

Makarovs skriftvexling med generalguvernören i Riga, den ryktbare furst Anikita Ivanovitj Repnin, var mera framgångsrik. Den 7 April 1723 skref den sistnämnde till kabinettssekreteraren, att ett af honom utskickadt bud i byn Dogaben 26), som tillhört adelsmannen Laurentskij, påträffat hustrun till livlandsbon Karlus Samuilev, Skovoronskijs son, och på allt sätt uppmanat henne att begifva sig till sin man, men att hon icke velat, "emedan hon känner sin mans förhållanden och att han icke af en obetydlig anledning gjort sig fri från henne."

I ett bref, skrifvet öfver två månader senare, nämligen den 13 Juni, åberopar sig Repnin på en Hennes Majestäts ukaz rörande en qvinna med man och barn, "och enligt denna ukaz". säger han, "skall jag vidtaga mina mått och steg, och hvar hon önskar vistas, hemma eller på någon främmande ort, bemöda mig att hafva henne under min uppsigt, att de icke måtte begifva sig bort åt något håll. Jag ber Er endast, min herre, att uttryckligen skrifva till mig, huru stort underhåll jag skall gifva henne med man och barn."

Detta syftar tydligen på den qvinna, om hvilken talats här ofvan och hvilken 1721 gaf sig tillkänna för kejsarinnan. Den 4 Juni 1725 underrättar Repnin Makarov, att just denna qvinna dagen förut infunnit sig hos honom och ""inlemnat en på polska språket uppsatt böneskrift, som jag härmed öfversänder; och berättade hon mig muntligen, att hon var H. M:ts syster, hvilket också står skrifvet i hennes inlaga, och att hennes köttslige broder jämte hustru blifvit förd till Ryssland. 1721, under H. M:t kejsarens, glorvyrdigst i åminnelse och H. M:ts vår nu regerande kejsarinnas besök i Riga, var denna qvinna hos H. M:t, och H. M:t skänkte henne då tjugu dukater, och hon blef på nytt hemskickad, men för närvarande lefver hon med man och barn i Livland icke långt ifrån Riga. Jag ber Er, min herre, vid lämpligt tllfälle hemställa till H. M:t, huru jag bör behandla henne, och att ofördröjligen skicka mig resolution derom, på det att saken icke må komma ut. Tills jag mottagit denna resolution, vill jag hålla henne med man och barn under bevakning i hennes hem. Ännu en gång, min herre, ber jag om en snar resolution, hvarför jag öfversänder detta bref med express-bud.

Den 4 juni 1725. Min herres ständige tjenare

Riga "Knjaz A. Repnin."

Fotnoter
Tillbaka

Del 9

Uti den till Repnin inlemnade böneskriften skref Kristina Hendrikova: "Knäböjande vid Ers Nådes fötter vågar jag bedja E. N. allernådigst uppmärksamma mig fattiga, af gud öfvergifna, fader- och moderlösa: jag var i fångenskap i det regemente, som stod under Ert befäl (perwsza ze bylem v niewoi w woysku Jasniewielmoznosci waszey) under kriget, som ödelade vårt folk; Gud har i sin särskilda nåd upphöjt min syster till kejserlig värdighet, men vi två hafva stannat i yttersta fattigdom. H. M:t, vår syster, har redan blifvit underrättad om vårt öde äfvensom om min man och mina barn, har gifvit till min familjs underhåll en viss summa och befalt oss invänta ett bättre tillfälle. På grund häraf tager jag nu min tillflykt till Ers Nåde, utbedjande mig Ert medlidande för mig, ty jag lefver nu under mycket fattiga omständigheter i byn Kegem på en egendom, som tillhör hr majoren Guldunasjuld (Wulffenschild) hvilken behandlar mig som en bondqvinna och förolämpar mig. Visa mig den nåden och råd mig fattiga, på hvad sätt jag skulle kunna knäböja för H. M:t kejsarinnan, ty jag vet rakt icke, huru och i hvad jag skall fara till henne. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att hon ej skall förneka mig. Den stackars öfvergifna skall för den ynnest, som Ni visar henne, aldrig upphöra att bedja den allsmäktige guden bevara Er helsa och förlänga Ert lyckobringande regemente".

Fotnoter
Tillbaka

Del 10

Kejsarinnan skref, att "man skulle underhålla denna qvinna och se till, att hon ej led nöd". På samma gång Repnin förfrågar sig om underhållets storlek, meddelar han, "att hon lefver i lifegenskap hos härvarande adelsmannen, livländaren majoren Wulffenschild, och att hon med mannen såsom vanligt bondfolk förrättar allt slags arbete och betalar obrok 27) såsom alla andra. Nu har jag befalt att såväl hon som mannen skola befrias från arbete. Jag skall befalla, att ur kassan utbetalas en lika stor obrok för dem. Men som jag hört, att de för många talat om sig och båda två äro dumma och supiga menniskor, så synes det mig vara lämpligare att föra dem härifrån till en annan plats, på det att de ej måtte gifva anledning till vidare prat, och ber jag Er ödmjukast, min herre, att vid lägligt tillfälle inrapportera detta till kejsarinnan och skrifva till mig, hvilken befallning H. M:t på grund häraf behagar gifva"

Fotnoter
Tillbaka

Del 11

Makarov svarde den 29 Juni.

"Rörande ifrågavarande qvinsperson, om hvilken hit insändts en underdånig böneskrift till H. M:t, har jag nyligen rapporterat, hvarpå H. M:t behagade säga, att man borde underhålla dem på ett undangömdt ställe, der Ers Excellence finner lämpligast, och gifva dem riklig föda och kläder, och taga dem från den adelsman, hos hvilken de först bodde och pratat om sig, under sken af att de måtte hållas under sträng uppsigt samt låta den der adelsmannen veta, att de för vissa oanständiga utlåtelser blifvit häktade, eller ock bortföra dem i hemlighet utan att säga någonting derom åt honom, hvilket H. M:t behagat öfverlemna åt Ert bedömande, men så snart de blifvit tagna hos dem anställa en säker person, som kan hindra dem från allt prat".

Fotnoter
Tillbaka

Del 12

Den 7 juli skrifver Repnin.

"Jag får nu ånyo likasom förut rapportera, att nämnda qvinna sistlidet år 1721 blef förd till herrgården, utfrågad och åter lösgiven, och hoppas jag, att bland folket här i orten detta icke är obekant, isynnerhet som hon icke tiger. Och derför vore det lämpligare, om man toge dem härifrån till Ryssland och underhölle dem på en plats, der ingen menniska känner dem."

Fotnoter
Tillbaka

Del 13

Makarov svarade den 17 juli.

"Nådige herre, knjaz Anikita Ivanovitj! Ers excellences bref af d. 7 Juli har jag riktigt bekommit, i hvilket ni behagar skrifva hvad man bör vidtaga med den bekanta qvinspersonen, och derom har jag rapporterat till H. M:t kejsarinnan. H. M:t har befalt, att hon och hela hennes familj skall föras hit, och till det ändamålet skall snart till Riga sändas en särskild kurir, men under tiden, tills denna kurir hinner ankomma, skall Ni vara god befalla, att allt anordna åt henne för resan, såsom vagn och annat."

Fotnoter
Tillbaka

Del 14

Repnin skref den 21 juli.

"Min herre, Ert bref af den 17 dennes har jag mottagit och skall ordna allt till den omtalade qvinnans afresa, och så snart kuriren ankommer skall jag afsända henne. Helt nyligen har jag inhemtat af en af mig till polska Livland sänd officer, att der finnes en till den omnämnda bekanta qvinnan fullvuxen köttslig syster med man och barn och att äfven hon talar fritt om sig, hvarföre invånarne derstädes mycket ljuga. Nu skickar jag denna officer med uppdrag att föra hit nämnda qvinna med man och barn, hvarom jag ber Er, min herre, att, om så erfordras, efter att hafva rapporterat saken för H. M:t, skicka mig befallningar."

Detta bref såväl som den följande skriftvexlingen bestyrker Büschings uppgift att han haft i sina händer en dagbok af den officer, som skickats till Litaven för att uppsöka den andra systern till Karl Skovoronskij, nämligen Anna Efimovska 28).

Büsching meddelar ur denna dagbok följande utdrag:

Fotnoter
Tillbaka

Del 15

"Den 2 Febr. 1725 blef han (d.v.s. den utsände officeren) på allernådigste befallning sänd från Petersburg till Riga för att af dervarande generalguvenör, grefve Repnin, erhålla instruktion, huru han uti Stor-Litaven skulle uppsöka en syster till kejsarinnan Katarina. Furst Repnin skickade honom första gången den 20 mars. Han for till Birsja, och med der erhållna upplysningar återvände han till Riga. Den 25 Maj for han för andra gången och då till Dubno i polska Livland, och derifrån till Kamenjets. Der utforskade han en prest vid namn Silitskij angående Ifimovska familjen och fick veta, att den tillhörde en enka efter en starost Rostovskij. Han gjorde bekantskap med denna qvinna, råkade och samtalade äfvenledes med Ifimovskij och dennes hustru. Han sökte på allt sätt dölja ändamålet med sin resa och utgaf sig för en sachsisk officer, men starostens enka misstänkte honom, befalde, att hans betjent skulle få ett godt rus och utforskas, huruvida icke hans husbonde voro en rysk officer. Som hon anade, att han ville bortföra familjen Ifimovskij, gaf hon fyra sina tjenare befallning att öfverfalla honom vid afresan d. 2 Maj och döda honom. Men han kom undan med fem sår i venstra armen (hvilken han efter den stunden aldrig kunde begagna) och återkom till Riga d. 7 juni. Den 3 Aug. begaf han sig för tredje gången åstad för att i hemlighet bortföra familjen Ifimovskij, hvilket dock icke lyckades, emedan han hade för litet pengar. Den 17 Sept. for han från Riga för sista gången, hade då tillräckligt med pengar, och den 12 Sept. (Oktober?) förde han Efimovskij lyckligt till Riga. Han höll dem der till d. 23 November, då han öfverlemnade dem till major B., som förde dem till Petersburg. Vid samma tid hade äfven kejsarinnans andra syster, Kristina, med sin man, Hendrikov, förts från Stor-Litaven till Petersburg. Denna familj var i alldeles samma omständigheter som Ifimovskijs." Vi skola snart få se, att hufvudinnehållet af denna underrättelse, nämligen om tiden för Ifimovskijs inställande i Riga, helt och hållet öfverstämmer med den upplysning, som erhållits ur vår brefvexling.

Del 16

Den 25 Aug., då Repnin påminner Makarov "om den bekanta qvinnan med man och familj, som för opassande yttranden hålles här under uppsigt", klagar han, att "den för deras vidare befordran väntade kuriren tills dato icke anländt och att de fortfarande hållas under uppsigt; den af mig omnämnda utskickade har återkommit från polska Livland, lemnat en muntlig rapport och ett bref från dem, i hvilket de skrifva, att man redan känner till dem vid H. M;ts hof, ty under förflutna år har ett särskildt bud skickats, som tagit hustrun till hennes köttslige broder, hvilken är i Ryssland, men lemnat dem qvar, och nu önska de resa till Ryssland samt begära blott penningar, omkring 100 rubel, för skulders betalning och ordnande af afresan. Men jag eger ej något svar af Er på mitt förra bref om dem, och penningar vågar jag ej sända dem. Alldenstund man, såsom ofvan är nämndt, känner till dem vid hofvet, ber jag Er, min herre, att sända mig Er befallning rörande det nu omnämnda."

På detta bref svarade Makarov den 11 September: att kuriren icke blifvit afsänd, derför att han är sjuk "och ännu i denna stund icke tillfrisknat, och att jag i detta ärende icke kan skicka någon annan. "

Den 13 Okt. 1725 skrifver Repnin till Makarov från Riga:

"Den 11 sistl. September skref Ni till mig på H. M:ts befallning om den bekanta qvinnan: om hon verkligen är skyldig och icke mer än 100 rubel, så har H. M;t befalt, att på ett fintligt sätt betala dem, och i enlighet med detta Ert bref har jag, min herre, skickat ett särskildt bud till polska Livland och med honom 100 efimki i penningar. Nämnda qvinna med man och fyra gossar, 15, 13, 10 och 5 år gamla, hafva blifvit hitförda 29), och penningarna betalade. De hållas här likasom de förre, under uppsigt och förses med tillräcklig föda; de frukta blott mycket för att en lång tid komma att hållas under uppsigt."'

Den 14 Nov. påminner Repnin ånyo, "att de personer, som äro under uppsigt hos honom och äfven de, som blifvit tagna från Litaven", äro fortfarande under uppsigt och icke litet förvånas deröfver och anföra klagomål; i synnerhet de, som blifvit förda från Litaven, klaga öfver, "att de måst lemna sitt hem och resa hit", och derför upprepar han sin anhållan, "att jag måtte få någon befallning om de nämnda arrestanterne, i ty att jag för min egen person fruktar för de klagomål, som de redan anföra."

Repnin, som tackar Makarov för nyårsönskan och sjelf önskar honom ett godt nytt år, skickar d. 6 Jan. 1726 "en uppgift på det antal bekanta personer, som underhållas i arrest; till utgifter har jag användt penningar:

"Till betalning af skulden, som åsamkats i polska Livland: 100 efimki.
"Till föda, kläder och skodon för alla dem, som voro i Livland och polska Livland: 70 efimki och 190 ryska rubel.
"I ryskt mynt med beräkning af en efimka till 95 kopek inalles till utgifter 351 rubel, 51 kopek."

Fotnoter
Tillbaka

Den 18 januari skrifver Makarov:
"För den omtalade qvinnan, om hvilken Ers Exc. skrifvit, har en kurir fått i uppdrag att afresa och skall snart afresa. Var god och skaffa henne af denna anledning till resan både släde och pelsar. Jag hoppas, att jag härifrån skall kunna skicka med kuriren en stor släde."

Del 17

Den 23 januari svarar Repnin:
"Med anledning af hvad Ni behagat skrifva till mig om den bekanta qvinnan, att nämligen med snaraste en särskild kurir skall afsändas för att hemta henne och att man skall anskaffa släde och pels, så får jag, på grund af Ert bref, tillägga hvad som endast för Er är bekant, min herre, ur mina föregående bref, att ifrågavarnade qvinna med man och barn icke är ensam utan att med henne är hennes köttslige broder jämte hustru och barn, hvilka lefvat med henne i en by här i Livland; och ifrån polska Livland har hemtats ifrågavarande qvinnas äldre syster med man och barn; inalles underhållas nu här 3 familjer, hvaröfver jag härmed öfversänder en förteckning. Jag ber Er, min herre, med den ifrågavarandekuriren tillkännagifva, om jag skall sända alla eller blott den ifrågavarande qvinnan ensam med barnen, och hvad jag har att göra med de öfrige."

"Förteckning:

"Qvinspersonen Krestina Skovorosjtjanka med man ). De hafva två söner, den ene 12, den andre 6 år gammal, samt två döttrar den ena 9, den andra 2 år gammal, summa sex.

"Denna Krestina Skovorosjtjankas köttslige broder Fredrik Skovoronskij med sin hustru Katarina. Han har två styfdöttrar, den ena 12, den andra 7 år gammal; summa fyra (de hafva lefvat som bondfolk på en gård i Livland 30).

"Denna Krestina Skovorosjtjankas äldre köttsliga syster Anna med mannen Michail Jakimovitj (hvilka hafva lefvat i en by i polska Livland). De hafva tre söner, en 15, den andre 13 och den tredje 7 år. Summa fem.

"In alles 15 personer."

Samma dag som brefvet med denna förteckning afskickades, d. v. s. den 23 Januari 1726, skref Makarov till Repnin:

"För den ifrågavarnde qvinnan och hennes familj har härifrån afskickats gardes-sergeanten Lev Mikulin; när han anländer till Riga, torde Ni hafva godheten skicka honom tll Druja i polska Preussen och gifva honom några soldater till eskort. Men när han återkommer derifrån med några personer, så var god och sänd den ofvannämnda qvinnan jämte hela hennes familj hit; med denna Mikulin skickas härifrån två slädar, tre räfskinnspelsar och fem stycken damasttyg, hvaraf Ers Excellence behagade låta göra varma kläder åt dem. Om det felas något, behagade Ni låta köpa det, och hvad som är nödvändigt till resan, torde Ni på meranämnde Mikulins begäran låta anskaffa, på det att de utan nöd måtte komma hit."

Fotnoter
Tillbaka

Mikulin afreste dagen förut enligt följande befallning, som från kabinettet meddelades postkansliet:

"Enligt Hennes Kejserliga Majestäts befallning affärdas i en vigtig angelägenhet kuriren Lev Mikulin till Riga. Postkansliet har derför att åt honom och honom åtföljande person utfärda anvisning på fyra posthästar till Riga, enligt föreskrifven skjutslega.

Alexej Makarov.

St. Petersburg.

Den 22 januari 1726. Expedieradt s. d."

Del 18

Repnin skref d. 30 Jan. 1726:

"Min herre! Ert bref från St. Petersburg af d. 23 Januari har jag i går mottagit genom den afsände sergeanten Mikulin, och enligt detta bref skall jag skicka denna sergeant Mikulin jämte eskort från Riga till Druja; likaledes då han derifrån återkommer, skall jag afsända samme Mikulin och den honom åtföljande qvinnan med hela hennes familj efter att hafva vederbörligen, enligt Ert bref, tillgodosett deras behof; dessutom skall jag äfven afsända de andra af samma familj, hvilka Ni känner af mina föregående skrifvelser och öfver hvilkas antal jag härmed bifogar en förteckning. Hvad åter damastkläderna angår, om hvilka Ni behagat skrifva till mig, så har jag bestält sådana åt endast qvinnorna, men åt männen har jag bestält drägter af kläde." (Mottaget d. 4 Febr. 1726.)

De 21 Februari meddelar Repnin:

"Denna dag hafva ifrågavarande personer afsändts med segeanten Mikulin (undantagandes endast Latisjka, Fredrik Skovoronskijs hustru, jämte hennes barn och hans styfbarn, hvilka med tårar i ögonen bådo, att man skulle lemna dem här, och är det äfven olämpligt att låta dem resa, hvarför också mannen lemnat henne qvar). Till deras förfogande hafva stälts sjutton hästar och i skjutspenningar 56 rubel, 10 kopek, samt till föda under resan 50 rubel; vidare har åt dem gjorts kläder och skodon och förfärdigats en släde. Men huru mycket som utgifvits för deras räkning under vistelsen i Riga, derom skall jag snart skicka Er uppgift."

Den 13 mars skickade Repnin till Petersburg den utlofvade uppgiften med anhållan, att man skulle underrätta honom om, på hvilket konto dessa utgifter skulle uppföras, eller om penningarna skulle skickas från kabinettet. Här nedan meddelas denna uppgift:

Efimka
(Thaler)
Grosch Rubel Kopek
"Då den ifrågavarande qvinnan infann sig och begärde, på grund af nöd, gafs henne -------- -------- 5 --------
Till betalning af skulden, som gjorts i polska Livland 100 -------- -------- --------
Kosthållet i Riga för dem alla 50 -------- 154
För kläder, skodon och säng -------- -------- 268 48½
Gratifikation åt qvinnan Latisjka, som lemnades qvar och sedan skickades hem till sin gård -------- -------- 10 --------
För slädtransport -------- -------- 20 --------
För skjuts till St. Petersburg och underhåll under resan -------- -------- 106 10
Till hyra för bostad åt ifrågavarande personer 13 18 -------- --------
==== ==== ==== ====
Summa 163 18 563 66

Den 13 mars 1726."

Fotnoter
Tillbaka

Att härofvan nämnda summa snart blifvit utanordnad åt Repnin, synes af följande bref från honom till Makarov af den 10 April 1726:

"Min herre! Er skrifvelse af den 2 innevarande April med bifogad vexel å 726 rubel 66 kopek, hvilken summa användts för de bekanta personerna, har jag mottagit och befalt, att ofvannämnda belopp skulle insättas i Rigas ränteri. Att Ni äfven underrättar mig om H. M:t Kejsarinnans ankomst hit, derför tackar jag Er förbindligast, och med synnerlig glädje väntar jag så kära gäster hit."


Fotnoter

1) Webers bref härom (berättelse till hannoverska Geheimrats collegium) är tryckt i Schmidt-Phizeldeks arbete: "Materialien zu der Russischen Geschichte". I. 203-217. Fransk öfversättn. af detta bref i "Mémoires du règne de Catherine" 605 o. ff. Nästan samma berättelse i De la Motrayes "Travels" (III, 128), hos Mauvillon (Histoire de Pierre 1) och i "Loisirs du chevalier d´Eon" VI, 18.

2) Hübners Genealogische Tafeln. (Tab. 113). Supplementet till samma arbete s. 168. – Milissantes Jetzlebendes Europa, I, 17

3) Vie di Charles XII och Histoire de Russie sous Pierre le Grand (1760) s. 225. Tysk uppl. s 262

4) Hans fullständiga namn var: Graf Ingaz Amadeus v. Bussy-Rabutin. Hans berättelse. af. d. 28 Sept. 1725, finnes tryckt i Büschings Magazin XI, s. 481 o. f.

5) Hupel: Nordische Miscellaneen II, 219 och V, 233.

6) Nordberg: Carl XII:s historia II, 132.

7) Lagerbring: Abriss der Schwedischen Reichshistorie s. 32.

8) I artikeln: "Das Mädchen von Marienburg", tryckt i Aprilhäftet 1857 af Braunschweigska tidskriften "Westermanns Illustrirte Monatsschrift". Der meddelas intressanta, förfullständigande upplysningar om pastor Glück. Jfr med denna artikel Bülau: "Geheime Geschichten und räthselhafte Menschen", Leipzig 1857, VIII, 502. Äfvenså "Das Inland", 1858, n:o 51. Tack vare hr B. Iversens förbindliga tillmötesgående har jag haft tillfälle att läsa icke blott sjelfva den tryckta artikel (das Mädchen won Marienburg), som hans fader författat, utan äfven det mera fullständigt affattade manuskriptet. Jag kan likvål icke dölja, att hr Iversens bevis icke hafva öfvertygat mig om riktigheten i hans åsigt, att Katarina I var syster till fru Berg, född Badendik; sjelf tillstår han, att säkerheten af ofvan nämnda dames förvandtskap med denna slägt bekräftas hvarken af kyrkböckerna eller några som helst andra urkunder.

9)Büschings Magazin (III, 190). Densammes "Gelehrte Abhandlungen u. Nachrichten aus u. von Russland", I, 231. – Mémoires secrets du sieur Villebois. Bruxelles 1853 (Amiral Villebois var gift med pastor Glücks dotter). – Neuere Geschichte der Chinesen, Japaner etc. XVII, 118 o. f. – Mémoires du règne de Catherine I. – Havens "Efterrætninger om det Russiske Rige" I, 403.

10) Af Glücks tre döttrar var den äldsta gift med generalfälttygmästaren Villebois, den andra med baron Vitinghoff från östersjöprovinserna och den tredje med öfverste Koskull.

11) "Istorija Rossii", XVIII, s. 210. I Bestusjevs der tryckta bref hänför han till ordet Livland epitetet "svenska", hvilket i originalet oriktigt hänföres till pastorn i Marienburg, Detta område var då deladt mellan Polen och Sverige. Straxt efter här omhandlade artikel är införd ytterligare en biljett, bifogad Bestusjevs bref.

12) Drevnjaja i Novaja Rossija 1877, I.

13) Istorija Rossii, XVI, 70.

14) Förf:s här öfversatta uppsats utkom 1877. Öfvers:s anm.

15) "Om kejsarinnan Catharina I:s af Ryssland härkomst, af G.B. Nedström". Malmö 1856.

16) Gården Germundered, omkr. 1½ mil från staden Borås, betraktas äfven af svenskarna såsom Katarina I:s födelseort.

17) Hupel: Nordische Miscellaneen II, 223.

18) Denna förmodan har redan blifvit uttalad af Hupel, Nord. Mise. II, 224. Det ryska ordet voron betyder, liksom det tyska Rabe, på svenska korp. Öfv:s anm.

19) Kunung Karl XII:s historia II, 132.

20) Büschings Magazin IX, 338, i Bassewitz "Eclaireissements".

21) Nordische Miscellaneen II, 222.

22) Ryska ordet rabá l. rabynja bet. slafvinna. Öfvers:s anm.

23) Bülau: "Geheime Geschichten" VI, 289.

24) Jag syftar på den lundensiska disputationen om Katarina I:s härkomst. Hr Nedström kände blott till första delen af Albedyhlls arbete; han hade sig ej bekant tillvaron af den andra, hvarest står att läsa den af mig kritiserade uppsatsen.

25) Familjen Skovoronskijs slägttafla i "Büschings Magazin" III, 191. Jfr äfven "Russk. Rodosl. Kniga" 1873, sid. 190.

Tillbaka Sidans topp

26) "En liten plats belägen en half mil från Visjkasjön", är tillagdt i originalet; samma upplysning finnes enligt kabinettets handlingar i Solovievs "Istorija" XVI, 86.

27) Obrók, afgäld, som den lifegne betalade till sin herre. Öfver. anm.

28) Büschings Magazin III, 190

29) Antagligen skedde detta just dagen förut, d. 12 Okt., enl. Büschings uppgift, och Repnin skyndade att derom inrapporttera till Petersburg. Büsching visar, att tiden för de båda familjernas affärd icke är riktig; det är tydligt, att uti denna uppgift kunde den officer, på hvilken han stöder sig, hafva misstagit sig.

30) Hendrikov.


Hela dokumentet
Artikel skriven av J. Grot 1880, sida 571-587,om Katarina 1:s härkomst.
Publicerad i Historiskt bibliotek/utgivet av Carl Silfverstolpe Stockholm 1875-1880.


Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt

Uppdaterad 2011-02-06 © Josefine Nilson