Om Kejsarinna Katarina I:s tid

tillsammans med Tsar Peter den Store
och fram till hennes död.

Katarinas levnadsöde är berättelsen om den enkla livländska bondflickan som blev rysk kejsarinna. Det finns ett otal skildringar av hennes härkomst och tidiga år. När hon mötte Peter född 1672, som var en lång man hela 205 cm, hade han redan ett äktenskap bakom sig.

I januari 1690 hade Peter blivit bortgift med den tre år äldre Jevdokija Lopuchina (1670-173S1) som kom från en konservativ moskovitisk familj. Jevdokija var vacker, men varken detta eller något annat kunde göra Peter entusiastisk. Han var helt enkelt inte mogen för äktenskap. Det blev också en mycket olycklig förening trots att tre barn, sönerna Aleksej (1690-1718), Alexander (1691-1692) och Paul (född och död 1693) kom till världen.

Peter gjorde sig fri från äktenskapet med Jevdokija 1698. Han förpassade helt enkelt hustrun till Heliga Jungfruns Förböners kloster i Suzdal. Tsaritsan Jevdokija blev i fortsättningen nunnan Jelena. Samtidigt överlämnades den nioårige sonen, tronförljaren Aleksej, i sin faster Nataljas vård. ^1).

I gustlingen Mensjikovs palats träffade Peter en dag en ung dam vid namn Marfa Skavronskaja, gällande som värdens egen älskarinna. Detta hindrade inte Peter att göra henne sin kur. Marfa var ingen bildskön kvinna men ägde både sensualitet och yppig charm. Han var dessutom varmhjärtad och gladlynt.

I denna uppenbarelse blev Peter betagen och det skulle visa sig att hon, trots åtskilliga slitnigar, fick stanna i hans närhet livet ut. 1707 gifte sig paret i hemlighet för att fem år senare gifta sig officiellt. Marfa blev nu Katarina. Inte mindre än tolv barn kom till världen, lika många söner som döttrar. Ödet ville att ingen av sönerna skulle nå vuxen ålder.

Att den orolige Peter behöll Katarina vid sin sida brukar förklaras av hennes handfasta och orädda uppträdande, hennes bondförstånd och stora tolerans. Hon tålde stora mänder vin och sprit och hon kunde, liksom Peter, hålla igång med festandet nästan dygnet om, och hon kunde tämja hans våldsamma raseriutbrott som ingen annan. Hon skrattade åt samma burleska skämt. Peter tolererade hennes svaghet för lyx och flärd, något som han annars närmast avskydde. Peter skrev i ett brev (1709):"Jag har tråkigt utan Dig och jag tror Du känner på samma sätt.....". ^2). Hon blev, har någon sagt, hans mor, vän och älskarinna i en och samma person.

Sommar-
palatset

Peter den store byggde en ny huvudstad. Sankt Petersburg. Där byggde han sig ett sommarpalats med 14 rum som han och Katarina bebodde i var sin våning. Den ojämförligt praktfullaste av dessa är Katarinas med bland annat venetianska speglar och magnifika gobelänger.

Inför sekelskiftet 1700 övergick Ryssland till den julianska tideräkningen från den tidigare gamla bysantinska. Den utgick ifrån att världen skapade 5 508 år före Kristus. Ar 7 208 ersattes nu av år 1700. Den julianska tideräkningen, den gamla stilen, behölls i landet hela tsartiden ut och avskaffades inte förrrän den 1 februari 1918 då den gregorianska tideräkningen, den nya stilen, infördes. Den 8 februari 1725 (28 januari , gamla stilen) dog Peter den store.

Den gamle politiske räven Fjodor Apraksin lämnade kronan till den 42-åriga tsaränkan att regera med "alla sin avlidne gemåls privilegier". När beslutet blev känt att Katarina utsetts till regerande kejsarinna hurrade gardessoldaterna. Även småfolket tog Katarina till sitt hjärta i förhoppning att ryktena som berättade att hon var varmhjärtad och storsint skulle bekräftas i ord och handling.

Kejsarinna Katarina blev regerande kejsarinna mycket tack vare stödet från gardessoldaterna och hon kvitterade deras välvilja med olika slags favörer. I övrigt bekymrade sig inte Katarina om regeringsarbetet. "Kejsarinnans hela politik består i att hon underhåller allt på samma fot som tsaren (Peter den store) lämnat det ... ", anmärkte det sachsiska sändebudet. Rysslands verklige styresman blev furst Alexander Mensjikov, som var president i "Hemliga Höga Rådet", vilket instiftades för, att som det hette, "lätta på Hennes majestäts tunga regeringsbörda".

Katarinas förutsättningar att fullfölja den politik Peter hade fört var inte stora trots att hon vid trontillträdet lovade att göra det. Hon saknade både intresse, ambition och kunskaper .Katarina överlät regeringsansvaret åt sin gamle välgörare Alexsander Mensjikov och blev i samma stund hans marionett.

Katarina månade om soldaterna. De befriades från den obligatoriska och hårda arbetstjänsten vid byggandet av Ladogakanalen. Det påstods till och med att hon personligen brukade fylla bägarna på officersmässarna och delta i det flitiga skålandet.

Katarina höll igång för jämnan. Hon hade alltid älskat lyx och flärd. Hon var nu enväldig härskarinna, och ingen  kunde hindra henne att arrangera väldiga baler, maskerader och praktmiddagar. Hennes utsvävningar gjorde att hovutgifterna tredubblades.

Sina gamla fattiga släktingar glömde hon inte heller bort . Dessa utrustades med grevetitlar och kunde kvitter ut frikostiga kontanta bidrag. Ett och annat skämt kostade hon också på sig. Men när hon den 1 April 1725 beordrade klockringning i huvudstadens kyrkor tog befolkningen mycket illa upp. Det avsedda aprilskämtet gick inte hem eftersom en klockringning var en vedertagen alarmsignal om att elden utbrutit eller att en översvämning var nära förestående, och sådant skämtade man inte om.

Katarinas kärleksaffär med Vilhelm Mons, bror till Peters stora ungdomskärlek Anna Mons, viskades det om redan under Peters tid. När Peter fick reda på historien, greps Vilhelm och usattes för den mest fasansfulla tortyr, men han erkände ändå ingenting. Till sist högg man huvudet av honom . På Peters order placerades det avhuggna huvudet i en skål med formalin som placerades på Katarinas nattduksbord. Som kejsarinna hade hon ofta besök i sin budoar.

Katarina klagade emellanåt över hjärtbesvär. När hon låg på sitt yttersta pressade Mensjikov henne att erkänna att den 11-årige Peter Aleksejevitj (Peter den stores sonson) och ingen annan var den officielle tronarvingen. Dessutom skulle den unge Peter  bortförlovas med Mensjikovs dotter Maria - vilket innebar att Mensjikov skulle bli den blivande kejsarens svärfar. Som en liten gentjänst var Mensjikov beredd att låta Katarinas döttrar Anna och Elisabet få ingå i det riksråd som skulle styra landet under Peters omyndighetstid. Katarina gick med på allt detta. I mitten av maj 1727 somnade hon in för alltid. De sista månaderna hade hon lidit svårt av eviga näsblödningar och hög feber.

Det sachsiska sändebudet Lefort uttalde sig om Katarina och hennes regeringstid. Han ansåg att regeringsarbetet i praktiken låg nere under hennes tid, och avrundade med:
Ingen vill överta ansvaret för något... Jag förfogar inte över de erfoderliga färgerna till att skildra detta kaos. ..

Fotnoter

¹⁾ Sid 82 bildtext i boken "tsarernas Ryssland" av Lars Elgklou Utgiven av Bokförlaget Bra böcker 1992 

²⁾ Kungliga biblioteket, Stockholm.

Mycket av textinnehållet är hämtat ur Lars Elgklous bok "Tsarernas Ryssland" enligt fotnot 1 ovan.