Ordlista - Gamla begrepp

Svensk Uppslagsbok upplaga 1947-1955

pixel.gif (832 bytes)

Frälse

(av fsv. Fraels, fri) urspr. den enskilde bondens frihet, men redan tidigt frihet från utskylder till Kronan, stundom innefattade även frihet från inblandning från Kronans tjänstemän (jfr Immunitet). Inst:s uppkomst och äldre historia äro långt ifrån klarlagda men hänga uppenbarligen samman med den omdaning av det nordiska krigsväsendet, som ägde rum i Danmark redan fr.o.m. 1100-talet, i Sverige först under 1200-talet (jfr Ledung).  Denna omdaning innebar den folkliga ledungsflottans avlösning av en tidsenlig ryttarhär och i samband därmed de gamla ledungsprestationernas förvandling till fasta skatter. Sedan äldsta kända tid hade folket i de nordiska rikena skyldighet att utrusta ledungsflottan med krigare, ställa skepp och vapen till dess förfogande och lämna proviant till krigstågen. När ledungstågen under högmedeltiden kommit ur bruk och krigen i stället fördes av specialutrustade ryttare, omdanades efter olika regler i de skilda nordiska länderna böndernas ledungsprestationer till fasta skatter. I Sverige t.ex. fortbestod böndernas skyldighet att lämna proviant till skeppen, skeppsvist, som nu blev en årlig skatt medan själva befrielsen från att personligt deltaga i krigstågen köptes, med en penningsavgift, ledungslame, som även blev en stående skatt. I Danmark avlöstes ledungsprestationerna av en skatt i havre, stut, och en ledungsavlösning; båda blevo, i och med att ledungstågen kommo ur bruk, årliga. Från de skatter, som sålunda, växte upp på ledungsväsendets grund, voro givetvis två grupper befriade, dels de, som icke haft några skyldigheter i samband med de gamla ledungstågen, dels de, som alltjämt efter krigsledungens förvandling till en skattledung fullgjorde krigstjänst. Dessa två grupper motsvara de två huvudformerna av nordiskt medeltida f., andligt och världsligt f.

Andligt frälse.  Att icke klerker och boklärda män skulle fullgöra personlig krigstjänst inom ledungen var naturligt. Mycket tidigt hade också den av kyrkan ägda jorden befriats från övriga ledungstunga och andra prestationer, som Kronan kunde kräva. Det andliga f. spåras sålunda i Danmark redan 1085 i ett konung Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka, i Sverige 1200 i ett brev av Sverker Karlsson, som tillerkände kyrkan frihet från all kunglig uppbörd. Stadgandenas bestämmelser äro i bägge breven i detaljer oklara och omdebatterade. I Danmark tycks det andliga f. ha reglerats 1214. I Sverige fick det sin vidaste utsträckning under Magnus Ladulås. Därefter kom en kraftig reaktion under Torgils Knutsson, som däri gjorde stora inskränkningar, men dessa blevo icke bestående, och 1305 utfärdade Birger Magnusson nya bestämmelser om andligt f.: kyrkan skulle äga skattefrihet från ordinarie skatter för de gods, som den förvärvat före 1302. Denna tidsgräns iakttogs länge, men senare utsträcktes skattefriheten även till gods, förvärvade efter densamma. I samband med Margarets reduktion 1396 dömdes en mängd kyrkogods under skatt, men under 1400-talet kom, trots att skattefrihet icke principiellt tillkom alla kyrkans egendomar, det andliga f. att utsträckas. Med Gustav Vasas reduktion av kyrkogods miste det andliga f., vartill oftast även räknas en del kyrkliga immuniteter, all verklig betydelse.

Världsligt frälse. Vid skatternas framväxt ur ledungsväsendet blevo naturligtvis också de, som alltjämt förättade krigstjänst, fria från skatt. Den nya tiden krävde en vida mer kvalificerad krigstjänst än den, som ledungsflottans bönder bestritt, och en vida dyrare utrustning. Endast medl. av de högre sociala skikten kunde fullgöra dylik krigstjänst el. hålla och utrusta krigare, som fyllde de nya kraven. Kärnan i den krigshär, som avlöste ledungsflottan, kom därför att blidas av yrkessoldater, som kungen el. andra mäktiga potentater, främst biskoparna, höllo, samt av bondearistokratiens medl., vilka på egen hand kunde fullgöra krigstjänst till häst; i regel voro dessa genom en ed (homag´ium) knutna till konungen som hans män, och därmed kunde de formellt anses tillhöra hans hird. Inom krigarståndet framträdde snart olika skikt, i Sverige riddare, svenner "a vapn" el. väpnare samt gemene frälsemän. I Norge kan sambandet mellan hirden och det världsliga frälseståndet klart iakttagas; redan namnen på ståndets olika skikt visa detta. Även i Danmark är sambandet skönjbart --herremännen, som ståndets medl. här kallades, lydde under en särskild hirdlag, "vederlagen"; det finnes icke någon anledning tro, att förhållandena varit olikartade i Sverige; här framgår sambandet mellan rusttjänsten och skattefriheten klart av Alsnö stadga, varigenom det världsliga f:s ställning reglerades 1279. Skattefrihet beviljades alla kungens och hertigens män, deras brytar och landbor, ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt alla de män, som tjänade till häst, vem de än tjänade. F. tillkom tydligen också män, vilka som beridna krigare stodo i enskilda stormäns tjänst; härutinnan vidtogs 1396 en förändring, då det stipulerades, att mansställning hos och ed till kungen var en förutsättning för f. Genom vapensyner i de olika landskapen kontrollerade Kronan redan dessförinnan och även framgent, att frälsemännen fullgjorde sin rusttjänst på föreskrivet sätt.

Den skattefrihet, som frälsemännen erhöllo och som med tiden gällde alla deras egendomar, även de som brukades av brytar och landbor, medförde att de kunde pålägga dessa större förpaktningsavgifter; den innebar vidare, att frälseman från de gårdar, som han förvärvat av skattebetalande bönder, erhöll den skatt, som tidigare utgått från dem till Kronan. Detta kunde ge anledning till missbruk, skenköp o.s.v. Redan vid 1300-talets mitt inskred Kronan häremot. Icke desto mindre skedde en anhopning av jord i f:s händer, med häremot inskred Margareta 1396, då all jord, som efter Albrekts av Mecklenburg trontillträde förvandlats till f., skulle återgå under skatt -- ett beslut, som under de närmast följande åren genomfördes med all kraft. Å sin sida lovade Kronan 1457 att ej förvandla frälsejord till kronojord. Vid nya tiden början hade alltså en bestämd skillnad markerats mellan skattejord och frälsejord; den förra brukades av självägande bönder (skattebönder), som betalade ordinarie skatt till Kronan, den senare av förpaktare (frälsebönder), som icke erlade ordinarie skatt till Kronan men väl arrende till ägaren-frälsemannen. Genom de stora indragningarna till Kronan av det andliga f:s jordegendomar uppkom ett tredje slags jord, kronojord, vars brukare, kronobönderna, voro förpaktare under Kronan och till denna erlade arrende men ej ordinarie skatt. I de extra ordinarie skatterna deltogo däremot även frälse och kronobönderna, frälsebönderna endast till hälften mot skattebönderna; de gårdar, säterierna, som frälsemännen själva brukade, deltogo över huvud ej i extra gärder. Frälsebönderna voro proportionellt talrikast i Mälarlandskapen, där f. var som rikast, men frälsemännen voro flest i Finland och Småland, alltså i gränslandskapen, där behovet av välrustade krigare var störst. Men här var f. i regel täml. fattigt och höjde sig föga över böndernas nivå.

Under 1500-talet och 1600-talets början kan i f:s utveckling förmärkas två viktiga nyheter, representerande varandra motsatta tendenser. Förut hade rusttjänsten för de enskilda frälsemännen varit oreglerad; 1526 fastställdes det, att den skulle fullgöras enl. en graderad skala, så att en häst skulle uppsättas för varje 66 2/3 marks ränta. Nya regler för graderingen genomfördes senare bl.a 1562 och 1569, men principen förblev bestående. Men dock var sambandet mellan f. och rusttjänst på väg att uppluckras -- detta var den andra nyheten i f:s utveckling. Brister i rusttjänsten medförde icke som förr automatiskt f:s förlust; man tillät, att fattiga frälsemän slogo sig samman om en rustning, att försumlighet i rusttjänsten sonades med böter o.s.v. Över huvud var det icke längre möjligt att endast genom rusttjänst bli frälseman. Redan under medeltiden hade kungliga frälsebrev utfärdats; nu blev detta en förutsättning för vinnande av f. F., som dittills varit ett stånd, principiellt öppet för alla, som gjorde rusttjänst, men naturligtvis med starka aristokratiska inslag, förvandlades sålunda  till ett ärftligt adelsstånd, som kunde öppnas för ofrälse endast genom kungliga nådebevis och vars uppgift var att tjäna Kronan på samhällslivets skilda fält -- icke endast det militära utan även politiska och ekonomiska. När Riddarhuset organiserades 1626, kan utvecklingen från f. till adel anses avslutad. Jfr Adel.

Adelsståndets privilegier voro av olika art, dels personliga: rätt till högre ämbeten m.m.; dels, och främst, ekonomiska: skattefrihet för f:s jordegendom. Skattefriheten var dock mer el. mindre fullständig, så att 3 olika grader frälsejord utbildades; allmänt f., ypperligt f. och yppersta f. ( se Frälsehemman och Frälsejord). Ju större skatterna blevo å annan jord, desto värdefullare framstod frälseprivilegiet. Genom försäljningar under 1600-talet av kronojord och skatteränta till frälsemän samt genom frälsedonationer ökades frälsejorden ofantligt i omfattning, det uppstod härigenom krono-, frälse- och skattefrälsejord, d.v.s. kronojord, Kronan avhänt sig till f. och skattejord, vars ränta Kronan donerat el. sålt till f. (jfr Frälseköp). Hela denna utveckling ledde till att Kronan miste ung. hälften av sin ordinarie ränta, att adeln uppnådde en ekonomisk och politisk maktställning som aldrig förr och att allmogens ställning starkt äventyrades. En ändring skedde genom Karl XI:s reduktion och godskonfiskation, varigenom den abalienerade frälsejorden återfördes till skatte och kronojord ( se Redutionen). Emellertid bestämdes också, för att förebygga ny utökning av frälsejorden, att ett hemmans egenskap av f. skulle vara oberoende av ägarens stånd. F. blev så en egenskap, som oskiljaktligt var fäst vid viss jord, och f. övergick till en rent kameral, jordrättslig beteckning; rätten att besitta sådan jord tillkom urspr. endast adeln, om K.M;t icke av nåd medgav undantag. Småningom utsträcktes dock rätten att besitta frälsejord till medl. av andra stånd. Enl. 1723 års adelsprivilegier fingo sålunda adelns vederlikar (tjänstemän med kungl. fullmakt) samt präster och borgare äga allmänt f. Förenings- och säkerhetsakten 1789 medgav denna rätt även för bönder. Adelns uteslutande rätt till säterier och ypperligt f. bortföll 1810. Då nu alla samhällsklasser kunde förvärva frälsejord, tycktes det orimligt, att viss jord skulle i fråga om skatterna intaga en särställning, och genom en seie riksdagsbeslut blevo, sedan bönderna genom 1865 års representationsförändring blivit härskande i svenska riksdagen, de på övrig jord vilande grundskatterna avskrivna, så att all slags jordnatur likställdes i skattehänseende. --- Litt.: H. Forssell, "Sveriges inre historia från Gustaf den förste" ( 2 bd, 1869-75); "Sveriges riddarhus" (1926); H. Swenne, "Svenska adelns ekonomiska privilegier 1612-1651" (1933); S. Bolin, "Ledung och f." (1934); K..-E- Löfquist, "Om riddarväsen och f. i nordisk medeltid" (1935).

 

pixel.gif (832 bytes)

Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt

Uppdaterad 2011-02-06 © Josefine Nilson