Vem tog fotona?

En släkforskares höjdpunkter.

pixel.gif (832 bytes)

Sommaren och hösten 1993 var en givande tid för mina släktforskarmödor. Vi tog husbilen på semester och passerade då Borås. Äspered ville jag se och gärna försöka leta rätt på Johannas födelsehem Håkantorp under Harkulla gård.

Vi körde upp på gårdsplanen med vår stora färgglada husbil och möttes av en man som såg något konfunderad ut. Han väntade på djurbilen men insåg att det var fel. Vi berättade om vårt ärende och han frågade:

- Hur är Du släkt med de på Håkantorp?
Jag sa namnet på min farfars morfar.
- Hå, Hå, skrockade han. Det heter jag med, men vi är inte släkt.

Han visade oss upp i skogen och pekade på ett område där det växte nyplanterad granskog. Den var bara några år gammal så man kunde se hur stor, eller rättare sagt liten, marken runt torpet hade varit. Där fanns några kulturväxter som visade på att någon vårdat marken inte bara för odling utan också för lyst. Av stugan, som hade leget i en sluttning med eftermiddagssolen flödande över sig, fanns inget kvar, bara ett hål i marken som varit brunnen. Resten fick fantasin fylla i. 

Vi blev bjudna på kaffe med dopp medan vår ciceron ordnade så vi kunde få köpa en nyutkommen bok om torpen i Äspered. Boken ville han själv hämta så han samtidigt kunde få visa oss socknen. Vilken åktur. Alla Leatorpen som Johannas mor Maria, mormor Ellika och Ellikas bror Johannes levt vid på 1840-talet. Miljöerna. Sundholmen. Ja det var en känsla som än går att känna.

Väl hemma igen kom boken fram "Modins Anna och Corporal Gull". Och där finns hon, Charlotta, I dopboken kallad Beata Charlotta men i alla andra böcker skriven som Charlotta Rebecka. Lotta, knekten Sundqvists, min farfars fars syster som jag letat så efter. Här blev hon kött och blod, inte bara ett namn i kyrkboken.

Sommaren tog slut men jag ville tillbaka till Äspered, Toarp och Rångedala igen. Säng bokades på vandrarhemmet. Kontakt togs med gården Starhester för att få tillstånd ett möte. Där fick jag telefonnummret till farfars systersondotter. Jag ringde på vinst och förlust. Kanske ett möte kunde ordnas trots att det skulle bli redan dagen därpå. Ett möte som blev upptakten till många fler. I slutet av vårt samtal sa min tremänning.

- Det här var det konstigaste samtal jag haft. För en timma sedan hade jag en väldigt liten släkt och nu har jag en väldigt stor släkt. (Den hade utökats med mer än 100 personer. )

Måndagen gick fort på biblioteket med microfichen. Kvällen kom och med den mötet med min tremänning. Hon hade varit på vinden och letat fram gamla fotografier. Vilken guldgruva!!

Där fanns de alla som man kunde vänta sig, farmor, farfar, hans syskon några av mina fastrar på de där gamla tjocka kartongpappren som fotona alltid sattes förr, och så två kort , amatörfoton på vanligt fotopapper. De var lite arrangerade, av någon med känsla för det. Vilka var de, personerna på kortet? Ledtrådar fanns på baksidan. Tack snälla den som varit ordentlig och skrivit. "Moster Helena" stod det. Släktsammanställningen kom fram. Farfars syster Anna sattes i centrum och så letade vi. Moster till Anna det blir syster till Johanna. Fanns där någon syster vid namn Helena. Jo visst fanns där det.  En 17 år yngre lillasyster. 

"Faster Lotta" då. Jo, där var hon nu på bild, knektens syster. En liten mager gumma vars ålder är svår att bestämma. En bild till berättelsen jag fann i boken. Kan det bli bättre? Nej knappast. Möjligen då att få veta vem som tagit fotona.

Min tremänning hade mer i sina gömmor. Salomons knektakontrakt när han skrev på, 1870, och avskedsintyget från 1901. Kopior fick jag av dem så jag kunde visa dem för min far två dagar innan han dog. Han njöt lika mycket som jag.

Nu var det dags att försöka spåra Helena. Hon vandrade runt som piga. I Sundholmen, i Starhester, i Bredegården i Gingri,  i Fänneslunda, i Toarp, i Borås på några ställen sen till Södra Ving. Hurra. Glappet mellan vad som är microfilmat och vad som finns i församlingarna har nu åtgärdats. Nu kan jag leta ända fram till 1920 utan att åka till landsarkivet. I Södra Ving blir hon kvar Helena. Hon finner sig en man, 14 år yngre än hon själv, blott 23 år gammal. De hinner få två barn innan Karl Oskar Hultin dör år 1900, efter blott tre och ett halvt års äktenskap.

Nu måste jag bara till Södra Ving och läsa i kyrkböckerna. Prästen hjälper mig tillrätta. Helenas äldste son hette Erik. Han blev frikallad och utbildade sig till skräddare, men med tiden var det fotografering han skulle  komma att ägna sig åt. Han var känd i bygden för att åka omkring på cykel med sin kamera, och sitt omständliga sätt när korten skulle tas. Han efterlämnade ett stort bildarkiv som vårdas av hembygdsföreningen.

Vem tog då bilderna på Faster Lotta och Moster Helena. Ja det senare tvekar jag inte att påstå att det var Erik Hultin. Sannolikt har han också tagit kortet på Faster Lotta. Bilden på Helena måste vara tagen något år innan hon dog 1927, 68 år gammal.

Så fick jag då svar på frågan - Vem tog fotona?


Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt

Uppdaterad 2011-02-06 © Josefine Nilson