Vad mormor inte berättade om släkten.
Lurendrejartiden

När jag var barn tillbringade jag hela mina somrar hos mormor Ida Holm på Kustgatan 34 på Råå. Huset låg  i jämnhöjd med skolgården med utsikt över sundet till Danmark. På kvällarna satt vi ofta i "salen" dvs den gamla matsalen och kurade skymning medan solen gick ner. Många var de historier mormor berättade, om resorna med morfar, om tiden i England under första världskriget, om släktingar som emigrerade till "Amerikat", om de som kom tillbaka igen, om de som en gång levt och sedan länge var borta.

När jag som 20-åring började släktforska så tystnade hon. Svarade bara buttert på frågorna allt som oftast med kommentaren "Håller du på med det där än - Låt de gamle vara döda och begravna". Inte ville hon förklara varför och självklart ökade det min nyfikenhet. Tyvärr var hon död när jag äntligen hittade det som hon troligen inte ville att barnbarnen skulle veta nämlingen att även hennes familj hade varit inblandad i smugglingen på Råå på 1800-talet. Med sin religösa fostran var det något som helst skulle talas tyst om. Med andra, som redan visste, kunde hon tala om det men inte med mig.

Harry Perborn beskriver lurendrejartiden på Råå så här i boken "Om gamla Råå" utgiven 1984.

"Från Gustaf III:s dagar fram till mitten av 1880-talet tilltog dryckenskapen i vårt land. Råå utgjorde härvid inget undatag, och dess ställning som kustsamhälle gav det en särskilt utsatt plats. Härifrån seglade rååborna över Sundet och köpte danskt brännvin, som smugglades och vidarebefordrades in i landet. enligt gamla protokoll av år 1858 klagas över att brännvinsfloden ohejdat översvämmade församlingen. Rååborna gick ur hus och i hus och sålde brännvin, och folk kom ända från Örkelljunga och Skånes Fagerhult för att köpa av den begärliga varan. Enligt en uppgift från denna tid skulle årligen över tvåhundratusen kannor (1 kanna = knappt 3 liter) införts till Råå fiskeläge. Invånarna visade stor lojalitet i denna illegala handel, vilket kanske inte var så märkvärdigt. Fisket var ej alltid lönande och smugglingen eller lurendrejeriet, som det också kallades, gav bättre utkomstmöjligheter. Sedan varan kommit i land, kringfördes den till städerna och den omgivande landsbygden av kvinnor, som bar den i ankare eller oxblåsor dolda i kuporna och under kläderna. De utminuterade brännvinet både söcken- och helgdagar. men naturligtvis avyttrades och förbrukade det ocskså i hemmen i Råå."

Peter Wiesegren tjänstgjorde några år omkring 1850 inom Raus församling. De store nykterhetsivraren arbetade hårt för att förbättra situationen på Råå men lyckades dåligt, rååborna var troligen rädda att mista en god inkomstkälla.

I en order av Carl Johan den 15 jan. 1826 hette det "Garnisonen i Hälsingborg skall ökas till hjälp åt tullen för bevakning av tullpliktiga varors införande samt till skydd för tulltjänstemännen, som därvid blivit misshandlade"

Harry Perborn fortsätter

"Under slutet av 1840-talet och början av 1850-talet sattes smugglingen eller lurendrejeriet, som man då sade, i system. Det bildades riktiga lurendrejarbolag, som byggde snabbrodda snipor. Någon motorkraft till smuggelbåtarna hade man ju icke utan dessa bemannades i stället med duktiga roddare. Lurendrejarna byggde 10-, 12-, 14- och 16-mannasnipor. Tullen måste då naturligtvis också bygga sådana snipor, som utan last skulle bli snabbare. Från Danmark smugglade man in godset, som bestod av sprit, sidenpackor m.m. Lurendrejarsniporna låg i allmänhet säkra under danska landet. Dankarna tålde dem gärna, ty de gav ju pengar åt landet. Bevakningssniporna var fördelade över hela skånska kusten och roddes av förhyrda "kustroddare" i tullens tjänst. Vänner i land följde tullbevakningens rörelser och sände ljussignaler till uteliggarna, så att dessa kunde räkna ut vilka landningsställen, som var att föredra. När båten landat, fanns det alltid vänner nere, som raskt tog sin "knuta". Vid stranden mötte också skjutsar, som snabbt körde den farliga lasten till bondgårdarna i Raus, där man hade hemliga källare och andra smyggelgömmor. Det berättas, att nedgången till gömstället ofta gick genom en lucka i golvet till storstugan. Luckan doldes av en matta, på vilken stod ett stort tungt bord."

Det danska brännvinet såldes sen på fisktorget i staden dit det forslades på ryggen i "rååbotöserna kyva" eller i "svinablärer" under kjortlarna. 1859 framförde stadens köpmän upprepade klagomår hos magistraten. Man vilseledde myndighetern genom att sprida ut oriktiga uppgifter om var smuggelgodset skulle landas. 1866 beslagtogs 614 kärl sprit, 32 packor tyg, 9 kärl arsenk, 39 paket tobak, 25 buntar av annat slag (kaffe, socker, choklad, porslin) 17 båtar konfiskerades.

Det fanns en 16-mannasnipa, som roddes av rååbor som var mycket snabb. 1872 blev den tagen av tullen beroende på förräderi bland besättningen. Ombord fanns åtta danskar som var mutade och när tullsnipan närmade sig slutade de att ro. I lasten fanns 40 helankare sprit. Båten togs till Landskrona där den sågades i tre delar. och blev liggande länge.

På 1870-talet började sprithandeln att avta. Efter en olycka där tre rååbor i en plötsligt uppkommen storm drunknade på revlarna utanför där skolan nu ligger,   när de varit i Danmark och köpt sprit, började rååborna ändra attityd mot smugglingen. Bidragande orsak var säkert den våg av religiositet som spreds på Råå.

De 16 ordinarie roddarna i smugglarsnipan som uppbringades 1872 var:

Sven Bengtsson,  Hans Bengt Göransson, Anders Johansson,
Olaus Johansson (gift med idas faster Johanna), Nils Jönsson,
Sven Peter Jönsson, Sören Jönsson, Andreas Larsson, Nils Larsson,
(Troligen tre bröder Magnusson) Anders Magnusson, Jöns Magnusson,
N.P Magnusson (svåger till Israel Hansson), Anders Möller,
Carl Ahlman (troligen bror till Clas Rudolf som var gift med Idas faster Hanna), 
Israel Hansson (kusin till Idas mor) och Carl Sundin (gift med Idas faster Botilla).
Anders Magnussons son gifte sig sedermera med Clas Rudolf Ahlmans dotter.
Som synes tillhör många tjocka släkten.

släktskapstavla mellan Ida och Israel Hansson

När jag fann detta förstod jag genast var pengarna kommit ifrån, de 11 000 kronor Ida och Julius fick i bröllopsgåva av hennes föräldrar 1911 när de gifte sig, de pengar som Julius satte i ett bolag och förlorade i samband med Krügerkraschen, något mormor ofta berättade och avslutade med orden " så därför fick jag ingen balkong på gaveln". Sanningen var väl att mycket av pengarna hade använts till köp av huset hon bodde i och det var det som var kvar som försvann under depressionen. 


Huvudsidan Myten Katarinas historia Egen forskning Smått och gott Länkar Kontakt

Uppdaterad 2011-02-06 © Josefine Nilson